tentan i calculus var svårare än jag tänkt mig. lite störigt för jag har faktiskt rätt bra koll än så länge. jag får väl hoppas på att de andra artonåringarna var mer förvirrade än jag och att föreläsaren justerar betygskurvan efter dem.
i övrigt är jag på oförskämt bra humör.
dessutom har jag blivit tillräckligt nördig för att tycka att det här är bra skit.
puss.
imorgon har jag tenta i calculus.
i morse stannade jag för rött bredvid någon godtycklig man. vi hade ett trivsamt samtal om cykelbanorna på university ave under återstoden av cykelturen till campus.
i måndags bytte jag en av mina mattekurser till en som behandlar samma material fast med lite lägre förkunskapskrav. som tack gav lärarassistenten mig en och en halv dag att göra de första två läxorna som alla andra fått tre veckor på sig att göra. jag hann inte klart.
jag gick in i ett armstöd på en föreläsningsstol i byggnaden namngiven efter ena halvan av hewlett packard idag. det kommer bli ett multikulört och långvarit blåmärke. kanske i form av ett stort h.
klockan är sjutton och tretti här, det börjar mörkna.
jag är officiellt stressad, men mest glad.
jag kan se överdelen av mitt huvud spegla sig i fönstret mitt emot mig. det ser ut som ett monchichi-huvud.
jamenjahaja.
om det var någon som undrade så är det nu dubbelt bevisat att bara för att man har läst en kurs eller två i något ämne under programmet medicinsk informatik, så hjälper det ju ungefär lika mycket som navelludd när man ska läsa kurser här som bygger på att man kunde något av det där ämnet sen tidigare.
så nu plaskar jag i djupt vatten.
igen.
jag står i bokhandeln på campus och tittar på mappar. röda, svarta, vita, grå. olika tryck i guld. i min beslutsångest mellan de med det stora s-et och den runda stämpeln med trädet i tänker jag på han som tore såg i kön på arlanda. undrar vilken det var han hade.
jag andas in, minns den där dagen i mars när jag fick antagningsbeskedet och fram tittar en tår i ögonvrån över hur stort och alldeles makalöst fantastiskt det är att jag är här nu.
så, för de som läser protokollet i efterhand vill jag att det noteras hur tacksam jag är. jag är så otroligt tacksam över att jag får uppleva det här. även om det är hårt och svårt ibland. tårar och trångt att andas, hemlängtan och tvivel över om jag verkligen klarar av det här, ingen sömn och äckliga tentaresultat, allt det där.
så jublar jag fortfarande inuti över det mirakel det är för mig att vara där jag är.
ett matematiskt set definieras som en samling objekt där objekten inte repeteras och inte har någon inbördes ordning. min fantastiske föreläsare i diskret matte, professor mehran sahami, tar som exempel ett set av amerikanska presidenter.
mr sahami: so, in this set of american presidents we can put nixon, reagan, bush, and clinton.
*klassen nickar*
mr sahami: and then you say “but, hey, mehran, weren’t there two bush:es?”. and the answer is: yes. the real world, unfortunately, is not a set.
jag undrar om skillnaden mellan känslan av en fin vårdag och en fin höstdag bara sitter i psyket och inte i luften. kanske känns vinden lite ljummare i april bara för att vi vet att det nalkas livsglädje.
oavsett kändes min promenad i soliga arton grader idag som vår. som världen log och mushi log och luften luktade californien och som att det faktum att jag är här just nu är precis just så som det ska vara.
ja just det, så gör det ju ingenting alls att han långa toksöta läser en kurs med mig även den här terminen och att han dessutom hade vett nog att se till att hamna tillräckligt nära mig för att det ska bli grupparbete av.
fast han är jätteung.
kan man ju titta lite.
och le.
*host*.
två av tores svarta högkvalitétshirtar åker med i tvätten, och när jag hänger på galgar för tork sticker de ut mot mina. distinkt rektangulära drag, mer plats för större ryggtavla och bredare axlar. i ett ögonblick minns jag hur det var att ha en herre så nära inpå att hans kläder skulle samsas med mina.
hoppas det blir så igen någon gång.
nyårsafton. i år. förra året. eller ja, när det nu var. den senaste nyårsaftonen. som var alldeles nyss. var nog den som gjort minst väsen av sig av alla nyårsaftnar hittills. inte en dålig kväll, bara lite… ordinär för att vara nyår.
en vilt varierad grupp var vi som gav oss ut på barrunda i storstan. många viljor fanns det och efter ett visst mått av diplomati hade vi både hunnit dela på oss och sammanstråla igen innan midnatt. så ungefär samtidigt som sverige kanske vaknade till för första gången och hade ont i huvudet satt jag på en barstol i san francisco och smuttade på en chocolate martini. lite halvt godtyckligt började någon räkna ner och tio sekunder senare var det tydligen nytt år.
jaha, tänkte jag och försökte att inte se lika obekväm ut som pojkarna runt omkring som inte hade någon att pussa på gjorde. det var inte svårt alls, för jag kände mig inte det minsta obekväm. jag var rund och go under ena foten och brydde mig inte särskilt mycket om att nyår inte var som det brukar. som det ska.
istället log jag mot herrn på barstolen bredvid och sa ”gott nytt år, tore”.
och det var det hela.
juldagen, det allra mesta är stängt i solskenet. jag är done and done med jul efter klappöppning på golvet den tjugofjärde samt alldeles ljuvligt rörigt knytkalas hos curtis på kvällen. props till kinesiska mammas revbensstek.
vi behöver proviant, jag ringer till longs drugs för att kolla om de har öppet.
longs: longs drugs, how can i help you?
mushi: hi, how long are you guys open for today?
longs: we are open until six pm tonight.
mushi: oh, sweet. thanks. by the way, do you know if you sell frozen pizza?
longs: hmm, yes, i think we do.
mushi: ok, great.
longs: let me connect you to customer service and they will help you out.
mushi: oh, um, yeah, ok... (jag litar på hans första instinkt angående pizzainnehavet)
*pausmusik*
longs 2: this is customer service, how can i help you?
mushi: hi, i was wondering if you guys have frozen pizza?
longs 2: yes we do.
mushi: perfect, thank you.
longs 2: let me go see what we have.
mushi: no, that’s fine, i…
longs 2: nono, just hang on, I’ll go check for you.
mushi: i… ok, sure.
*pausmusik*
longs 2: we have pepperoni and supreme.
mushi: great, thank you.
longs 2: we have two different brands for pepperoni.
mushi: hahaha, ok, that is fantastic, thank you so much.
longs 2: my pleasure.
jag lägger på, skrattar högt och tänker:
påtvingad service. på juldagen. man tackar.
killen i tomteluva som stod i kassan log brett redan när han såg mig ställa mig i kön bärandes på en hög med frusna pizzor i famnen.
er julafton är kanske redan över. här firas det den tjugofemte. men jag firar med er. för mig själv. strax ska jag värma en kopp glögg, fylla en assiett med saffransbullar, mammas pepparkakor och julskorpor. sen ska jag tända värmeljus, klicka fram den digitalt arkiverade versionen av jul med adolf fredrik, sätta mig på golvet vid min julgran och öppna klappar.
det är bara jag men jag vet hur det ser ut på täljstensvägen. julduk på långa bänken, den jättelika röda ljusstaken, lilla huset med värmeljus, julbyn i fönstret, fintomten som vaktar julklapparna, rocking santa vid altandörren. gamla trätomten med lykta i handen.
och mamma och pappas toppstjärna från bergsundsgatan.
och kanske om jag minns det tillräckligt noggrant. kanske om jag blundar och tar ett djupt andetag. så kommer jag vara så nära hemma jag kan. just nu.
så här ser en del av det jag fick på posten ut under min helt underbara julgran som jag köpte på rite aid för fem dollar. jag vecklade ut den och klädde den kärleksfullt med glitter och julgranskulor till tonerna av en av julskivorna vi alltid spelar hemma på julafton. sen gick jag fram och tillbaka i mitt rum i minst en kvart och bara tittade på den. beundrade den.
det är nog den finaste lilla julgran som stått i någons svenska lilla rum mitt i stora usa någonsin. den är bedårande. min julgran. the julgran. jag är helt betagen. 
i den här delen av världen kryllar det av framgångsrika människor. där framgång betyder något som i slutändan resulterar i massa siffror på banksaldot. i min värld, som väl kanske är begränsad till mitt eget huvud och vad det uppfattar av det som händer runt det, finns det fler definitioner av framgång. vänskap, äventyr, kärlek, uppfyllda drömmar, skratt-per-dag-förhållande.
lycka.
hur som helst. de där framgångsrika. jag funderar över hur de tog sig dit. jag undrar om de någonsin tvivlade. om de, medan andra beundrade deras mod, oroade sig om nätterna över att gå miste om någon del av svensson som de i hemlighet hoppades hitta en dag. hur de stod kvar upprätt när motgångarnas motvind slet i dem. kanske visste de exakt vad de bytte ut och vad de fick. kanske kom det bara av sig självt. kanske.
kanske består framgång i grund och botten av samma sak oberoende av hur det definieras. hur mycket man står ut med innan man ger upp.
den här videon visade en grym gästföreläsare för oss på vår sista hci-föreläsning. som ett exempel på hur man kan få fram en poäng på kort tid och med små medel.
jag tycker den är fantastisk. det är som text. fast bild. fast ändå bara text. och okej, kanske var det mer effektfullt när projektionen var på en duk storlek biosalong. ni får väl flytta närmre skärmen.
precis som man hade kunnat förvänta sig om man nu förväntat sig något så har min kropp gett upp motståndsrörelsen mot samtliga virus som legat på lur de senaste veckorna. ungefär exakt samtidigt som jag tog ett djupt andetag på vägen ut från min sista tenta i torsdags välkomnades de in i mina friska, om än trötta celler, och nu är det snor och host och ludd i huvudet så att det räcker och blir över.
jag sover i tolvtimmarspass om nätterna och tar en eller två tupplurar per dag. mellan sovandet huttar jag medicin som är förbjuden i sverige men säljs i mataffären här. orange dagmedicin, grön nattmedicin. inga rosa elefanter på förpackningen eller så, men medan jag vaggas till sömns av den gröna inser jag att det vore en jättedålig idé att köra bil på det här.
fast sova går bra.
det här är sista veckan på terminen. sista veckan av sista allt. varje kurs har sin sista föreläsning, sista section, sin sista utvärderingsmöjlighet i någon form. för mig innebär varje sista ett måste mindre, det känns som att jag går ner i vikt medan jag betar av dem. ett sista i taget.
men för varje sista inträffar dessutom något jag inte väntat mig. jag inser att jag kommer sakna dem. kanske inte kurserna i sig, men de som figurerat i dem.
jag kommer sakna min artonåriga freshman som troget suttit bredvid mig på varenda programmeringsföreläsning. han som hämtar en extra kopia av handouts till mig så jag slipper gå själv. han som stoltserar med att han är trött för att han festade så hårt kvällen innan. om de hittade någon som köpte ut åt dem, that is.
jag kommer sakna min programmeringsprofessor vars stora bruna ögon glittrar hemlighetsfullt när han avslöjar att man kan skapa en dubbelt länkad lista med bara en(!) pekare genom att använda en bitwise xor. hans passion är så fjärran min egen, men så äkta att jag blir varm i magen av att se honom fullkomligt stråla av den.
jag kommer sakna mina dagdrömmar om hur min hippa hci-professor inrett sin säkert galet läckra lägenhet i san fransisco och hans fiktiva sambo som är toksnygg och självständig och… lång. som kunnat bli fotomodell om hon ville men istället fotar något urbant, säljer det som konst och ger en andel till någon storstads uteliggare.
de är människor som spelat huvudrollen i specifika timeslots av min vardag. de existerar där, och endast där. nästa termin byts de ut mot andra. nu när jag skiljs från mina kurser skiljs jag även från dem.
hej då, det var trevligt att hänga i tio veckor.
i’ll see you around campus sometime.
jag promenerar från en av parkeringarna längs med palm drive. det är mörk skymning, klockan är halv sex och jag är på väg till slutredovisningen i hci-kursen. för första gången på länge rör jag mig på campus till fots på kvällstid, cyklar ju alltid annars.
kvällen är klar, ganska kall, kanske en åtta grader eller så och luften känns frisk. jag ser upp mot himlen, en stjärna lyser starkt vid sidan av några palmers svarta siluetter.
palmer.
det växer palmer där jag bor. på riktigt.
förresten var nog den där stjärnan ett flygplan, men vem bryr sig.
sprang in i bobby i köket.
mushi: hrmf?
bobby: i'll tell you who i'm not. i'm not mister no fun mcgee.
ha. där fick jag för att jag är all work and no play.
den här veckan kallas för dead week på stanford. den döda veckan är sista veckan med föreläsningar på terminen, nästa vecka har alla sina finals – sluttentor och projektredovisningar och vad det nu kan vara. allt händer nästa vecka. så den här veckan pluggar alla. som fan.
jag har sen i måndags officiellt avsagt mig allt annat än plugg fram till min sista tenta som är på torsdag i nästa vecka. det trodde jag skulle suga, men än så länge är det faktiskt… skönt. det finns något lugnande i beslutet i sig självt och att det finns en exakt tidsbegränsning. det är bara att köra, en och en halv vecka. senare nätter, tidigare mornar, ingen lek.
mest rädd är jag givetvis för tentan i programmeringskursen.
måste fixa åtminstone medelvärdet den här gången.
men först ska jag programmera mig en kalkylhanterare.
när ni lessnar på microsoft excel går det bra att ringa. i fix.
jo, jag skulle bara säga att idag började den där långa, toksöta killen från min hcikurs prata med mig. han är väl säkert typ tolv år gammal som alla andra kring mig, men det skiter jag i. lite får jag le. faktiskt.
jag nämnde det här föredraget tidigare som ett exempel på en riktigt bra sak som hände mig den tolfte november. tom kelley från ideo. han är underbar. lyssna. och försök greppa hur fantastiskt det är att jag var där. på en av de första raderna satt mushi. och blev alldeles hänförd.
tom kelley - young at heart: how to be an innovator for life.
klicka nedan eller ladda ner som mp3 här.
stanford bjussar bara på ljudet, så vad var det jag sa?
lyssna.
jag försöker upprätthålla bilden av sverige som ett riktigt land, och inte ge efter för mina vänners karikatyr av nordpolen fast med mer fisk och isbjörnar. men snälla, ni måste ge mig något bättre att jobba med än sånt här.
i multikulturella amerika är thanksgiving till och med är större än julen. alla firar eftersom det är en högtid utan religiös anknytning. ”alla” får väl för övrigt anses vara ett relativt begrepp i dess användning här, jag vet inte säkert, men skulle gissa att thanksgiving inte är riktigt lika stort bland de amerikanska indianerna som väl nästan blev utrotade av de hyllade engelska pilgrimerna som inrättade thanksgiving. nuförtiden verkar det dock mest handla om tevetraditioner och enorma mängder mat.
klockan kvart över nio ringde en roommate inne från huset och väckte mig. som äkta amerikan skulle jag tydligen upp och titta på tevesändningen av macy’s thanksgivingparad. det var floats med vinkande barn och enorma ballonger i form av olika saker, mest tecknade figurer, typ kermit. en massa framträdanden, sång och dans. och ett överflöd av gymnasieorkestrar som marscherade runt i uniformer. familjeunderhållning, rätt och slätt.
med start klockan fyra blev huset sedan värd för orphan thanksgiving för de vänner som har familjen på annat håll. nämnas måste att bobby, som skulle laga kalkonen såklart inte nöjde sig med bara en… kalkon (på tio kilo). han gjorde en turducken, en kalkon fylld med en anka fylld med en kyckling. var den obscena fascinationen mina vänner har för att fylla fåglar med andra fåglar kommer ifrån vet jag inte. men efter att ha följt bobbys slit i en vecka var jag imponerad.
utöver vår magnifika turducken fick vi ihop potatismos, brunsås, tranbärssås, majsbröd, sötpotatis, gryta på gröna bönor, extra kalkonfyllning, kycklingvingar, sallad och tre sorters bröd. och paj. pecannötspaj, äppelpaj, pumpapaj, cheesecakepaj… femton personer var vi som åt och åt och sen låg vi utspridda på soffor och paltkomasuckade ikapp. och det var tydligen precis som det ska vara.
första thanksgiving ever blev alltså best thanksgiving ever.
imorgon är det thanksgiving här, och hela landet får fyradagarshelg för att äta fylld kalkon. själv har jag ledigt hela veckan, det är ett sånt där ”lov” som ligger två veckor innan alla slutprojekt och stora tentor inträffar. men jag är alldeles utpluggad och kan inte tänka, så istället försöker jag få annat gjort. som att söka stipendier till exempel.
ett av dem är stort och komplicerat, det delas ut av en amerikansk kvinnoorganisation och skulle innebära arton tusen dollar. det är som vanligt med den här typen av stipendier, ändlösa ansökningsblanketter med essäer i ett-par-tusen-ords-klassen om hur just jag skulle ta just min utbildning till att förbättra världen för just mitt hemland och dess invånare av just mitt kön. bara ansökningsformuläret tog mig två dagar att fylla i, och då återanvände jag ändå mycket text från tidigare ansökningar.
utöver själva ansökan ska det sedvanligen till ”supporting documents”, oftast officiella kopior av ditt och datt, tre rekommendationsbrev och så vidare. för att få en officiell betygsutskrift (av de betyg jag ännu inte blivit tilldelad eftersom terminen inte är slut) från stanford försökte jag hitta student service center i måndags.
först gick jag fel, och hamnade hos tre charmerande damer som glatt berättade att jag var nära om än inte riktigt på rätt ställe. när jag tackat för vägbeskrivning och vände mig om hörde jag en av dem oroa sig lite för att de inte skulle ha öppet den här veckan. hrm tänkte jag, de måste ha öppet, annars hinner pappren inte in till första december och min ansökan blir ogiltig.
hos student service center var dörren låst. en lapp på dörren berättade att de hade, just det, stängt. hela veckan. panik trängde sig på under ögonlocken.
alternativ? inga.
skit.
djupt andetag.
jag gick tillbaka till de snälla damerna. kanske kanske kanske.
jaha, nejmen oj, sa en av damerna. men jag pratade precis med laurie. de är där.
fast, det var låst, sa jag. och lapp på dörren.
ja, hm. men gå dit du. knacka på dörren. jag ringer till laurie, sa damen moderligt.
tillbaka till den låsta dörren med lappen. jag knackade. en kvinna öppnade. laurie.
fem minuter senare hade jag min officiella betygsutskrift utan betyg. ett rött papper i ett vitt kuvert med tre röda stämplar över förseglingen. när jag frågade berättade laurie att jo, de hade stängt hela veckan, men hjälpte såklart studenter i trängande behov.
såklart.
stanford åkte på spö igår, inte direkt oväntat med lite smärtsamt ändå. det bästa med det var att jag längre var lika ledsen över att jag inte såg matchen på plats. nästa år är matchen här. då jävlar.
