mållös mushi

tillräckligt ofta för att anse mig själv vara väldigt lyckligt lottad kommer jag på mig själv att le över saker som mina helt fantastiska vänner gör eller säger.

men så häromdagen gjorde någon något som fick mig att tappa allt möjligt på en gång. andan. förståndet. ett normalt beteendemönster. jag kunde varken prata eller tänka eller förmedla någonting för jag var som helt… förstummad. någon gav mig en av de finaste presenter jag fått någonsin och det menar jag verkligen på riktigt. inte bara för att jag är flicka och uppenbarligen har en gen som gör att jag blir till mig av vackra smycken, utan mest av allt för att det var så tydligt att någon hade fattat vad jag gillar. och känner mig. väl.

för jag älskar det. verkligen.
och varje gång jag bär det kommer det vara med en tanke till därifrån det kom.

och det betyder… tack.

resfeber

jag mår illa. det är tjockt i halsen precis nedanför käkarna. varje minut slår mitt hjärta några fler slag än det borde och brukar. när tankar om närstående framtid blixtrar till i mitt medvetande börjar en flock fjärilar i min mage flaxa som om det aldrig mer ska gry en morgondag för dem att flaxa på.

keep your head above water

jag ligger i min säng tillfälligt förvarad på bottenvåningen i mina föräldrars villa och försöker fokusera på att andas lugnt. min nya bästis alexi murdoch sjunger för mig och kompet är vågorna som bryter in under den vackraste solnedgång jag sett.

allt är tumult nu och i hemlighet har jag slutat räkna dagarna och börjat önska att jag slapp lämna för att hitta nytt. jag tänker på skalman som sa en gång att man aldrig är ensam så länge man har sig själv som sällskap.

jag räknar inte dagar längre men jag vet att det är mindre än en vecka nu.

solnedgången är en från en strand strax utanför san diego och det går inte att säga mer om den. långt där ute på dyningarna guppar skalman på sitt skal. för sig själv. men inte ensam.

doktor panikbacill

jag visste väl egentligen att det här skulle hända. jag har aldrig varit särskilt bra på att lämna. jag fäster mig så lätt. vid platser, människor, dofter, ljud, känslor. vanor.

nu står jag inför mitt livs största förändring. och den börjar med att jag lämnar allt. balkong, soffa, böcker, vänner, föräldrar, promenadstråk, den första dörren det stått mitt namn på. mitt liv här, i stockholm, och allt som det innefattar. nej visst, det är kanske inte för alltid eller som att jag inte kan komma tillbaka. men det är ett typ av avslut som krävs för att påbörja det andra. det nya. man kunde ju inte få allt.

dagen då jag sålt mina garderober och såg mitt sovrum utan dem blev luftstrupen aningen trängre. lite svårare att andas, inte mer. bokhyllan gick fort, och avskedet av soffan var inte alls lika vidrigt som jag tänkt mig.

ändå blev jag förvånad idag. för på något sätt satt det i tavlorna. medan jag slog in mina retrovykort in dns ekonomidel överfölls jag av vad det nu än var, och kunde inte sluta gråta. det är bara saker. men det är svårt ändå. svårt att lämna det man omger sig med för att känna sig trygg. saker. minnen. vanor.

man borde sätta den på insidan istället. tryggheten. då vore det mycket lättare att ta den med sig.

sanningens ord

man kan inte få allt.

inte alla man gillar på samma plats på samma gång. eller ens nästan alla på samma plats lite då och då. ibland känns det som att klämma fast ett tuggummi någonstans i horstull och tro att det ska räcka ända till san fransisco.

men nä. man kan inte det. kan inte få det. allt.

mushi genom ken oaks band

tick tock the clock is ticking away
run, run, don't stop, you don't wanna stay
i've been hanging around too long here in LA
and who's idea was this madness anyway?

well i could play along with this masquerade
hide behind some fancy shades, and i could
get used to wearing a different face
i could compromise for a little while
maybe learn to break a smile
but can i let this precious time all go to waste?

the older i get the longer i wait
the faster i go the younger the chase
and just when i thought everything would be ok
i'm blindsided by this madness anyway

well i could play along with this masquerade
hide behind some fancy shades, and i could
get used to wearing a different face
i could compromise for a little while
maybe learn to break a smile
but can i let this precious time all go to waste?

now that i've seen both sides it's time to
make up my changing mind i've got to
take off the mask and face the fear
truth isn't hard to find i've got to
leave everything behind i'm gonna
watch all my troubles disappear
i’m gonna watch all my troubles disappear

or i could play along with this masquerade
hide behind some fancy shades, and i could
get used to wearing a different face
i could compromise for a little while
maybe learn to break a smile
but i can't let this precious time all go to waste

tick tock the clock is ticking away
run, run, don't stop, you don't wanna stay

(låten heter "masquerade" och är från albumet "symposium" av ken oaks band)

för den late perfektionisten

min nära-panik-ångest över att mina mp3filer är långt ifrån enhetligt uppmärkta krävde nyss automatisering.

[enter winamp]

i två steg kan jag nu först få id3-taggarna ifyllda, och sen filnamnen omdöpta. massor åt gången. automatiskt.

och så levde mushi och winamp lyckliga i alla sina dagar.