har fortfarande inte vant mig

juldagen, det allra mesta är stängt i solskenet. jag är done and done med jul efter klappöppning på golvet den tjugofjärde samt alldeles ljuvligt rörigt knytkalas hos curtis på kvällen. props till kinesiska mammas revbensstek.

vi behöver proviant, jag ringer till longs drugs för att kolla om de har öppet.

longs: longs drugs, how can i help you?
mushi: hi, how long are you guys open for today?
longs: we are open until six pm tonight.
mushi: oh, sweet. thanks. by the way, do you know if you sell frozen pizza?
longs: hmm, yes, i think we do.
mushi: ok, great.
longs: let me connect you to customer service and they will help you out.
mushi: oh, um, yeah, ok... (jag litar på hans första instinkt angående pizzainnehavet)

*pausmusik*

longs 2: this is customer service, how can i help you?
mushi: hi, i was wondering if you guys have frozen pizza?
longs 2: yes we do.
mushi: perfect, thank you.
longs 2: let me go see what we have.
mushi: no, that’s fine, i…
longs 2: nono, just hang on, I’ll go check for you.
mushi: i… ok, sure.

*pausmusik*

longs 2: we have pepperoni and supreme.
mushi: great, thank you.
longs 2: we have two different brands for pepperoni.
mushi: hahaha, ok, that is fantastic, thank you so much.
longs 2: my pleasure.

jag lägger på, skrattar högt och tänker:
påtvingad service. på juldagen. man tackar.

killen i tomteluva som stod i kassan log brett redan när han såg mig ställa mig i kön bärandes på en hög med frusna pizzor i famnen.

julafton. så gott det går.

er julafton är kanske redan över. här firas det den tjugofemte. men jag firar med er. för mig själv. strax ska jag värma en kopp glögg, fylla en assiett med saffransbullar, mammas pepparkakor och julskorpor. sen ska jag tända värmeljus, klicka fram den digitalt arkiverade versionen av jul med adolf fredrik, sätta mig på golvet vid min julgran och öppna klappar.

det är bara jag men jag vet hur det ser ut på täljstensvägen. julduk på långa bänken, den jättelika röda ljusstaken, lilla huset med värmeljus, julbyn i fönstret, fintomten som vaktar julklapparna, rocking santa vid altandörren. gamla trätomten med lykta i handen.

och mamma och pappas toppstjärna från bergsundsgatan.

och kanske om jag minns det tillräckligt noggrant. kanske om jag blundar och tar ett djupt andetag. så kommer jag vara så nära hemma jag kan. just nu.

o tannenbaum

så här ser en del av det jag fick på posten ut under min helt underbara julgran som jag köpte på rite aid för fem dollar. jag vecklade ut den och klädde den kärleksfullt med glitter och julgranskulor till tonerna av en av julskivorna vi alltid spelar hemma på julafton. sen gick jag fram och tillbaka i mitt rum i minst en kvart och bara tittade på den. beundrade den.

det är nog den finaste lilla julgran som stått i någons svenska lilla rum mitt i stora usa någonsin. den är bedårande. min julgran. the julgran. jag är helt betagen.

postorderjul

igår kom julen till mig på posten.
min familj är bäst.

puss!

framgång

i den här delen av världen kryllar det av framgångsrika människor. där framgång betyder något som i slutändan resulterar i massa siffror på banksaldot. i min värld, som väl kanske är begränsad till mitt eget huvud och vad det uppfattar av det som händer runt det, finns det fler definitioner av framgång. vänskap, äventyr, kärlek, uppfyllda drömmar, skratt-per-dag-förhållande.

lycka.

hur som helst. de där framgångsrika. jag funderar över hur de tog sig dit. jag undrar om de någonsin tvivlade. om de, medan andra beundrade deras mod, oroade sig om nätterna över att gå miste om någon del av svensson som de i hemlighet hoppades hitta en dag. hur de stod kvar upprätt när motgångarnas motvind slet i dem. kanske visste de exakt vad de bytte ut och vad de fick. kanske kom det bara av sig självt. kanske.

kanske består framgång i grund och botten av samma sak oberoende av hur det definieras. hur mycket man står ut med innan man ger upp.

levande text

den här videon visade en grym gästföreläsare för oss på vår sista hci-föreläsning. som ett exempel på hur man kan få fram en poäng på kort tid och med små medel.

jag tycker den är fantastisk. det är som text. fast bild. fast ändå bara text. och okej, kanske var det mer effektfullt när projektionen var på en duk storlek biosalong. ni får väl flytta närmre skärmen.

knark

precis som man hade kunnat förvänta sig om man nu förväntat sig något så har min kropp gett upp motståndsrörelsen mot samtliga virus som legat på lur de senaste veckorna. ungefär exakt samtidigt som jag tog ett djupt andetag på vägen ut från min sista tenta i torsdags välkomnades de in i mina friska, om än trötta celler, och nu är det snor och host och ludd i huvudet så att det räcker och blir över.

jag sover i tolvtimmarspass om nätterna och tar en eller två tupplurar per dag. mellan sovandet huttar jag medicin som är förbjuden i sverige men säljs i mataffären här. orange dagmedicin, grön nattmedicin. inga rosa elefanter på förpackningen eller så, men medan jag vaggas till sömns av den gröna inser jag att det vore en jättedålig idé att köra bil på det här.

fast sova går bra.

jullov

just nu känner jag såhär:

programmerings-final

tummar, if you please...

sista allt

det här är sista veckan på terminen. sista veckan av sista allt. varje kurs har sin sista föreläsning, sista section, sin sista utvärderingsmöjlighet i någon form. för mig innebär varje sista ett måste mindre, det känns som att jag går ner i vikt medan jag betar av dem. ett sista i taget.

men för varje sista inträffar dessutom något jag inte väntat mig. jag inser att jag kommer sakna dem. kanske inte kurserna i sig, men de som figurerat i dem.

jag kommer sakna min artonåriga freshman som troget suttit bredvid mig på varenda programmeringsföreläsning. han som hämtar en extra kopia av handouts till mig så jag slipper gå själv. han som stoltserar med att han är trött för att han festade så hårt kvällen innan. om de hittade någon som köpte ut åt dem, that is.

jag kommer sakna min programmeringsprofessor vars stora bruna ögon glittrar hemlighetsfullt när han avslöjar att man kan skapa en dubbelt länkad lista med bara en(!) pekare genom att använda en bitwise xor. hans passion är så fjärran min egen, men så äkta att jag blir varm i magen av att se honom fullkomligt stråla av den.

jag kommer sakna mina dagdrömmar om hur min hippa hci-professor inrett sin säkert galet läckra lägenhet i san fransisco och hans fiktiva sambo som är toksnygg och självständig och… lång. som kunnat bli fotomodell om hon ville men istället fotar något urbant, säljer det som konst och ger en andel till någon storstads uteliggare.

de är människor som spelat huvudrollen i specifika timeslots av min vardag. de existerar där, och endast där. nästa termin byts de ut mot andra. nu när jag skiljs från mina kurser skiljs jag även från dem.

hej då, det var trevligt att hänga i tio veckor.
i’ll see you around campus sometime.

flora

jag promenerar från en av parkeringarna längs med palm drive. det är mörk skymning, klockan är halv sex och jag är på väg till slutredovisningen i hci-kursen. för första gången på länge rör jag mig på campus till fots på kvällstid, cyklar ju alltid annars.

kvällen är klar, ganska kall, kanske en åtta grader eller så och luften känns frisk. jag ser upp mot himlen, en stjärna lyser starkt vid sidan av några palmers svarta siluetter.

palmer.

det växer palmer där jag bor. på riktigt.
förresten var nog den där stjärnan ett flygplan, men vem bryr sig.

bassning

sprang in i bobby i köket.

mushi: hrmf?
bobby: i'll tell you who i'm not. i'm not mister no fun mcgee.

ha. där fick jag för att jag är all work and no play.

sista rycket

den här veckan kallas för dead week på stanford. den döda veckan är sista veckan med föreläsningar på terminen, nästa vecka har alla sina finals – sluttentor och projektredovisningar och vad det nu kan vara. allt händer nästa vecka. så den här veckan pluggar alla. som fan.

jag har sen i måndags officiellt avsagt mig allt annat än plugg fram till min sista tenta som är på torsdag i nästa vecka. det trodde jag skulle suga, men än så länge är det faktiskt… skönt. det finns något lugnande i beslutet i sig självt och att det finns en exakt tidsbegränsning. det är bara att köra, en och en halv vecka. senare nätter, tidigare mornar, ingen lek.

mest rädd är jag givetvis för tentan i programmeringskursen.
måste fixa åtminstone medelvärdet den här gången.

men först ska jag programmera mig en kalkylhanterare.
när ni lessnar på microsoft excel går det bra att ringa. i fix.

gamla tant mushi

jo, jag skulle bara säga att idag började den där långa, toksöta killen från min hcikurs prata med mig. han är väl säkert typ tolv år gammal som alla andra kring mig, men det skiter jag i. lite får jag le. faktiskt.

inspiration á la tom kelley

jag nämnde det här föredraget tidigare som ett exempel på en riktigt bra sak som hände mig den tolfte november. tom kelley från ideo. han är underbar. lyssna. och försök greppa hur fantastiskt det är att jag var där. på en av de första raderna satt mushi. och blev alldeles hänförd.

tom kelley - young at heart: how to be an innovator for life.

klicka nedan eller ladda ner som mp3 här.
stanford bjussar bara på ljudet, så vad var det jag sa?
lyssna.

älgkonferens

jag försöker upprätthålla bilden av sverige som ett riktigt land, och inte ge efter för mina vänners karikatyr av nordpolen fast med mer fisk och isbjörnar. men snälla, ni måste ge mig något bättre att jobba med än sånt här.

tackar tackar

i multikulturella amerika är thanksgiving till och med är större än julen. alla firar eftersom det är en högtid utan religiös anknytning. ”alla” får väl för övrigt anses vara ett relativt begrepp i dess användning här, jag vet inte säkert, men skulle gissa att thanksgiving inte är riktigt lika stort bland de amerikanska indianerna som väl nästan blev utrotade av de hyllade engelska pilgrimerna som inrättade thanksgiving. nuförtiden verkar det dock mest handla om tevetraditioner och enorma mängder mat.

klockan kvart över nio ringde en roommate inne från huset och väckte mig. som äkta amerikan skulle jag tydligen upp och titta på tevesändningen av macy’s thanksgivingparad. det var floats med vinkande barn och enorma ballonger i form av olika saker, mest tecknade figurer, typ kermit. en massa framträdanden, sång och dans. och ett överflöd av gymnasieorkestrar som marscherade runt i uniformer. familjeunderhållning, rätt och slätt.

med start klockan fyra blev huset sedan värd för orphan thanksgiving för de vänner som har familjen på annat håll. nämnas måste att bobby, som skulle laga kalkonen såklart inte nöjde sig med bara en… kalkon (på tio kilo). han gjorde en turducken, en kalkon fylld med en anka fylld med en kyckling. var den obscena fascinationen mina vänner har för att fylla fåglar med andra fåglar kommer ifrån vet jag inte. men efter att ha följt bobbys slit i en vecka var jag imponerad.

utöver vår magnifika turducken fick vi ihop potatismos, brunsås, tranbärssås, majsbröd, sötpotatis, gryta på gröna bönor, extra kalkonfyllning, kycklingvingar, sallad och tre sorters bröd. och paj. pecannötspaj, äppelpaj, pumpapaj, cheesecakepaj… femton personer var vi som åt och åt och sen låg vi utspridda på soffor och paltkomasuckade ikapp. och det var tydligen precis som det ska vara.

första thanksgiving ever blev alltså best thanksgiving ever.

service = service

imorgon är det thanksgiving här, och hela landet får fyradagarshelg för att äta fylld kalkon. själv har jag ledigt hela veckan, det är ett sånt där ”lov” som ligger två veckor innan alla slutprojekt och stora tentor inträffar. men jag är alldeles utpluggad och kan inte tänka, så istället försöker jag få annat gjort. som att söka stipendier till exempel.

ett av dem är stort och komplicerat, det delas ut av en amerikansk kvinnoorganisation och skulle innebära arton tusen dollar. det är som vanligt med den här typen av stipendier, ändlösa ansökningsblanketter med essäer i ett-par-tusen-ords-klassen om hur just jag skulle ta just min utbildning till att förbättra världen för just mitt hemland och dess invånare av just mitt kön. bara ansökningsformuläret tog mig två dagar att fylla i, och då återanvände jag ändå mycket text från tidigare ansökningar.

utöver själva ansökan ska det sedvanligen till ”supporting documents”, oftast officiella kopior av ditt och datt, tre rekommendationsbrev och så vidare. för att få en officiell betygsutskrift (av de betyg jag ännu inte blivit tilldelad eftersom terminen inte är slut) från stanford försökte jag hitta student service center i måndags.

först gick jag fel, och hamnade hos tre charmerande damer som glatt berättade att jag var nära om än inte riktigt på rätt ställe. när jag tackat för vägbeskrivning och vände mig om hörde jag en av dem oroa sig lite för att de inte skulle ha öppet den här veckan. hrm tänkte jag, de måste ha öppet, annars hinner pappren inte in till första december och min ansökan blir ogiltig.

hos student service center var dörren låst. en lapp på dörren berättade att de hade, just det, stängt. hela veckan. panik trängde sig på under ögonlocken.

alternativ? inga.
skit.
djupt andetag.

jag gick tillbaka till de snälla damerna. kanske kanske kanske.

jaha, nejmen oj, sa en av damerna. men jag pratade precis med laurie. de är där.
fast, det var låst, sa jag. och lapp på dörren.
ja, hm. men gå dit du. knacka på dörren. jag ringer till laurie, sa damen moderligt.

tillbaka till den låsta dörren med lappen. jag knackade. en kvinna öppnade. laurie.

fem minuter senare hade jag min officiella betygsutskrift utan betyg. ett rött papper i ett vitt kuvert med tre röda stämplar över förseglingen. när jag frågade berättade laurie att jo, de hade stängt hela veckan, men hjälpte såklart studenter i trängande behov.

såklart.

då och då och oftast helt oväntat överfalls jag av sån fruktansvärd hemlängtan att jag inte kan göra annat än att sitta på min svarta trästol från ikea med rödmönstrad dyna och gråta så att hela jag skakar.

smisk

stanford åkte på spö igår, inte direkt oväntat med lite smärtsamt ändå. det bästa med det var att jag längre var lika ledsen över att jag inte såg matchen på plats. nästa år är matchen här. då jävlar.

big game

amerikanarnas nationalsport är den de själva kallar för football, eller american football. ja, ni vet, någon form av rugby. typ. utöver nfl är college football stort. precis som på film.

stanford har sitt eget lag såklart, the cardinals (efter den röda färgen), med sin egna enorma arena på campus. att gå på match är kul, jag var på en förra året. det är så… patriotiskt. marschorkestrar, cheerleaders och lagmaskotar. stanfords maskot är ett träd, art oklar men ser ut som en gran. orkestern är ett gäng pajasar som verkar ha hur kul som helst och mest hitta på sköna upptåg. till exempel har de sina egna cheerleaders och brände av en battle of the bands mot berkeleys orkester mitt på union square i san francisco för några dagar sen. publiksektionen som huserar studenterna bubblar och hoppar i rött, namnet the red zone är definitivt inte godtyckligt.

imorgon är det dags för ”big game”. stanford möter ärkerivalerna berkeley university, även kallat cal. under den här veckan har varannan student haft på sig tshirts med texten ”cal sucks”. ett enormt tygstycke som täcker halva framsidan av ett av biblioteken förkunnar enkelt ”beat cal”. alla fontäner sprutar sen ett par dagar tillbaka rött vatten. och - en mjukisdjurvariant av berkeleys björnmaskot är brutalt spetsad genom magen högst upp på det vassa konstverket utanför bokaffären. budskapet är enkelt.

cal suger. vi regerar. vi ska vinna.

och satan i gatan vad jag ville stå mitt i vår hejarklack och skrika imorgon, men jag lyckades inte fixa så jag kan se matchen live på berkeley. inte för att jag bryr mig så mycket om amerikansk fotboll. men för att jag gillar att vara en del av stanford. ibland är det fortfarande svårt för mig att fatta att jag… är det. så, istället ska jag och några kompisar se matchen på en sportbar i downtown palo alto. klä oss i stanfordgear och vara patrioter för min skola.

precis som när jag gick på ki.
ahem.

tentauppdatering part deux

fick tentan tillbaka idag. var på rätt sida om medelvärdet den här gången.
kanske får jag lov att nöja mig med det på den här skolan.

hoppar inte upp och ner av glädje men är lättad över att jag undvek katastrof.
helt klart lättad.

tentauppdatering

det blev visst en oavsiktlig cliffhanger det där med midterm i hci. sorry.
svaret är att jag vet inte hur det gick.

det var en femti minuter lång tenta, det är fan sjukt löjligt att försöka utvärdera kunskap på så kort tid. men, rädd för att upprepa misstaget jag gjorde på programmeringstentan där jag lämnade ett par frågor orörda, stressade jag som en idiot för att hinna skriva något på varje fråga. det var inte kul och inte en bra prestation men det kändes bättre än på programmeringstentan i alla fall.

dagen efter satt jag på tgif och pratade med greg, en äldrekursare som känner ett par av kursassistenterna på hci-kursen. när jag sa att jag gjort tentan frågade han:

”how close did you get to finishing?”

tydligen var jag inte den enda som hade haft problem att hinna klart. sen försökte han trösta mig med prat om betygsinflation på stanford. vi får väl se, sa jag.

jag tror att jag kommer få tillbaka tentan idag.
än finns det hopp.

vackra palo alto

vem sa att det inte finns årstider när det är varmt mest hela tiden?

så här såg det ut när jag cyklade hem i torsdags. i de där tjugofem graderna.
det är balsam för själen med sol.

nerver

om sjuttifem minuter är det dags för midterm i hci.
håll hårt i tummarna.

den tolfte november

tre feta saker med min dag idag.

1. jag åt min lunch i en tshirt i solen. den tolfte november. där fick ni.
2. jag fick beröm och fint betyg för min kodning av boggle.
3. jag gick på ett helt fantastiskt föredrag som tom kelley från ideo höll på campus. (en del av er känner igen honom från det här klippet om innovativ design)

tack för det.

självömkan

det är svårt när man kämpar allt man kan och mer ändå, men inte räcker till.

det är svårt när man får tillbaka en tenta med en stor fet röd äcklig siffra som uttrycker en poäng som inte alls är det minsta respektabel, utan faktiskt borde skämmas över sig själv. och stå och trycka bakom den näst sista sidan, inte fläka ut sig över hela det högra övre hörnet på förstasidan.

det är svårt då, att inte undra om man egentligen vill spendera obscena mängder pengar för att känna som att man konstant flämtande jagar efter det man måste hinna klart med. men tydligen inte lyckas med ändå. det är svårt att inte ifrågasätta val, när man i varje motgång märker att man står på en liten mesig dörrmatta av trygghet, istället för det solida trägolv man är van vid. och att när den där mattan rycks bort under ens fötter… så är det långt hem.

it-världens vantar i kylskåpet

jag sov inte mycket i natt.

nu sitter jag och läser en papperskopia av en bok om vardagsdesign samtidigt som jag för anteckningar på min laptop som jag har i knät. nyss försökte jag växla mellan de två genom att trycka alt+tab.

det funkade inte.
och jag var uppriktigt förvirrad i någon sekund innan jag insåg varför.

puff the magic printer

when printing, my printer gets warm and makes little puffs of smoke as it's spitting out pages. it's sort of concerning, but sweet at the same time - like a friendly printer dragon.

en vardag med ett presidentval

valet här är enormt. det har för mig i synnerhet manifesterats i intresset för de senaste veckornas tv-sända politiska debatter. på stanford flyttar kursassistenter sina handledningstider ur vägen för debatterna, på sportbarerna visas ingen sport utan bara dessa verbala brottningsmatcher mellan president- eller vicepresidentkandidaterna på samtliga tvskärmar, kan man inte se livesändningen så spelar man in.

mitt under en av de första debatterna cyklade jag hem från campus och jag överdriver inte när jag säger att palo alto kändes som en spökstad. inte en människa rörde sig på gatorna. faktum är att den enda jag kan minnas att jag såg var en man som satt i sin bil med dörren öppen och lyssnade på debatten på radio. han hade ena foten på trottoarkanten, som om han varit på väg ut ur bilen men inte kunde slita sig.

på en föreläsning om grafisk design använde föreläsaren obama och mccains hemsidor som exempel. ett mejl jag fick igår angående ett seminarium avslutades med ”don’t forget to vote”. till halloweenfesten vi hade i fredags kom en person som sarah palin, en som todd palin, och två som ”joe the plumber” – en man som vid ett tillfälle nämndes i en av debatterna mellan presidentkandidaterna, och sen dess fått symbolisera den amerikanske småföretagaren. allt handlar om fyra personer, presidentkandidaterna och deras vice. varje ogenomtänkt citat plockas upp och görs till en gimmick som alla direkt känner till och kan skämta om. åtminstone i kalifornien är sarah palin ett särskilt populärt offer, för evigt kopplad till uttalanden om "hockey-mom" eller "i can see russia from here".

nu är det ju så att jag rör mig i en väldigt specifik krets av människor, som är unga, högutbildade, och av en eller annan anledning bor i en av de mest liberala delarna av det här enorma landet. det påverkar min objektivitet hänsynslöst, alla jag känner kommer rösta på obama, och ger mig uppfattningen att det blir demokratisk seger, trots att jag rent rationellt är övertygad om motsatsen.

idag domineras statusmeddelanden på gchat och facebook av något valrelaterat, oftast en uppmaning att gå att rösta, och i vardagsrummet sitter mike och garrett redan klistrade framför cnn. ikväll är har vi valvaka i huset, och eftersom jag inte får rösta kommer jag självklart ha på mig min nya, coola obama-tshirt. förhoppningsvis mer om det senare.