vackra palo alto

vem sa att det inte finns årstider när det är varmt mest hela tiden?

så här såg det ut när jag cyklade hem i torsdags. i de där tjugofem graderna.
det är balsam för själen med sol.

nerver

om sjuttifem minuter är det dags för midterm i hci.
håll hårt i tummarna.

den tolfte november

tre feta saker med min dag idag.

1. jag åt min lunch i en tshirt i solen. den tolfte november. där fick ni.
2. jag fick beröm och fint betyg för min kodning av boggle.
3. jag gick på ett helt fantastiskt föredrag som tom kelley från ideo höll på campus. (en del av er känner igen honom från det här klippet om innovativ design)

tack för det.

självömkan

det är svårt när man kämpar allt man kan och mer ändå, men inte räcker till.

det är svårt när man får tillbaka en tenta med en stor fet röd äcklig siffra som uttrycker en poäng som inte alls är det minsta respektabel, utan faktiskt borde skämmas över sig själv. och stå och trycka bakom den näst sista sidan, inte fläka ut sig över hela det högra övre hörnet på förstasidan.

det är svårt då, att inte undra om man egentligen vill spendera obscena mängder pengar för att känna som att man konstant flämtande jagar efter det man måste hinna klart med. men tydligen inte lyckas med ändå. det är svårt att inte ifrågasätta val, när man i varje motgång märker att man står på en liten mesig dörrmatta av trygghet, istället för det solida trägolv man är van vid. och att när den där mattan rycks bort under ens fötter… så är det långt hem.

it-världens vantar i kylskåpet

jag sov inte mycket i natt.

nu sitter jag och läser en papperskopia av en bok om vardagsdesign samtidigt som jag för anteckningar på min laptop som jag har i knät. nyss försökte jag växla mellan de två genom att trycka alt+tab.

det funkade inte.
och jag var uppriktigt förvirrad i någon sekund innan jag insåg varför.

puff the magic printer

when printing, my printer gets warm and makes little puffs of smoke as it's spitting out pages. it's sort of concerning, but sweet at the same time - like a friendly printer dragon.

en vardag med ett presidentval

valet här är enormt. det har för mig i synnerhet manifesterats i intresset för de senaste veckornas tv-sända politiska debatter. på stanford flyttar kursassistenter sina handledningstider ur vägen för debatterna, på sportbarerna visas ingen sport utan bara dessa verbala brottningsmatcher mellan president- eller vicepresidentkandidaterna på samtliga tvskärmar, kan man inte se livesändningen så spelar man in.

mitt under en av de första debatterna cyklade jag hem från campus och jag överdriver inte när jag säger att palo alto kändes som en spökstad. inte en människa rörde sig på gatorna. faktum är att den enda jag kan minnas att jag såg var en man som satt i sin bil med dörren öppen och lyssnade på debatten på radio. han hade ena foten på trottoarkanten, som om han varit på väg ut ur bilen men inte kunde slita sig.

på en föreläsning om grafisk design använde föreläsaren obama och mccains hemsidor som exempel. ett mejl jag fick igår angående ett seminarium avslutades med ”don’t forget to vote”. till halloweenfesten vi hade i fredags kom en person som sarah palin, en som todd palin, och två som ”joe the plumber” – en man som vid ett tillfälle nämndes i en av debatterna mellan presidentkandidaterna, och sen dess fått symbolisera den amerikanske småföretagaren. allt handlar om fyra personer, presidentkandidaterna och deras vice. varje ogenomtänkt citat plockas upp och görs till en gimmick som alla direkt känner till och kan skämta om. åtminstone i kalifornien är sarah palin ett särskilt populärt offer, för evigt kopplad till uttalanden om "hockey-mom" eller "i can see russia from here".

nu är det ju så att jag rör mig i en väldigt specifik krets av människor, som är unga, högutbildade, och av en eller annan anledning bor i en av de mest liberala delarna av det här enorma landet. det påverkar min objektivitet hänsynslöst, alla jag känner kommer rösta på obama, och ger mig uppfattningen att det blir demokratisk seger, trots att jag rent rationellt är övertygad om motsatsen.

idag domineras statusmeddelanden på gchat och facebook av något valrelaterat, oftast en uppmaning att gå att rösta, och i vardagsrummet sitter mike och garrett redan klistrade framför cnn. ikväll är har vi valvaka i huset, och eftersom jag inte får rösta kommer jag självklart ha på mig min nya, coola obama-tshirt. förhoppningsvis mer om det senare.

design i grupp

i min kurs i människa - datorinteraktion går vi igenom "hela designprocessen". den här veckan gjordes det videoprototyp. det här är min, jack och dianas.

smultron

i efterskalven från min första tenta som försatte mig i ett hyfsat uppgivet tillstånd har jag idag börjat upptäcka the green library, ett av biblioteken som ligger på stanford campus.

i lane reading room sitter jag i en av de ljusbruna skinnfåtöljer som är utspridda i rummet i par om två. mellan varje par står ett skåp i gulnat trä med samma höjd som armstöden. två vertikalt avlånga luckor döljer eluttag. en lucka är för mig, en är för min hypotetiske granne. en stor lampa med vit skärm och fot i järnsmide står ovanpå varje skåp. min lyser helt i onödan för ljuset som kommer från de fyra meter höga, valvformade fönstren längs hela rummets långsida dränker glödlampans sken. men jag låter den vara tänd ändå. det känns hemtrevligt.

längs väggarna löper bokhyllor i samma ljusa trä som mitt skåp här bredvid. hela rummet är uppbyggt efter ett enkelt men estetiskt mönster av låga bokhyllor, stora, kvadratiska skrivbord med plats för fyra, ett par runda bord, och fåtöljparen. i fönstret som befinner sig strax till höger i mitt synfält stoltserar hoover tower och en vit molnstrimma bryter mot den ljusblå himlen.

det luktar böcker. och skinnfåtölj. och harmoni. jag andas långsamt. tar med rummet in i varje andetag. och tänker att jag gillar inte tentorna här.

men jag gillar the green library.

midterm schmidterm

jaha. det här med midterm var ju en obehaglig upplevelse.
på två ynka timmar förväntades jag plita ner på papper:

- en funktion som tar in en mening och kollar att varje ord börjar med samma bokstav som det föregående slutade med. och tar hand om stora/små bokstäver samt skiljetecken.
- en rekursiv funktion som tar in ett gäng bokstäver och söker rätt det största antalet ord man kan skapa från gänget bokstäver om man bara får använda varje bokstav en gång och inte skyffla om ordningen fast hoppa över bokstäver är tillåtet.
- en funktion som fyller en map av ints från en queue av structs utan att paja queuen. och sen läser in en css-text-fil och gör de raderna som ligger mellan { och } till structs som kan läsas in till samma karta, för att sedan mappa den kartan på en ny karta. och sen gör ytterligare någonting som jag inte hann läsa om.
- skriva big O för en funktion med en loop som anropade sig själv n/2 ggr och dessutom anropade någon annan funktion ett antal gånger.
- förklara någonting om något antagande man gjort när man kommit fram till att körtiden för en given funktion var O(n).
- följa en massa nonsenskod som tillhör en länkad lista i ett gäng anrop och förklara hur listan skulle se ut sen.
- någonting mer med föregående lista som jag inte hann läsa om.

ja.
man kan väl säga att jag inte var riktigt klar när pennorna skulle läggas ner.

tentaplugg

om ni undrar vad jag gör så kan jag meddela att jag pluggar till min första mitt-på-terminen-tenta, eller midterm, som de säger här i det förlovade landet. den är i kväll, nitton till tjugoett.

den är i c plus plus, och jag ska skriva kod på papper.
svårt.

så jag övar. och övar. och nu. nyss. vid mitt nya skrivbord i mitt fantastiska rum där nyckelordet är mitt mitt mitt... så jämförde jag min lösning på en av de rekursiva uppgifterna med facit. och de var lika. jättelika (dubbeltydighet intended). och jag förstår ingenting. för jag förstår mig ju inte på den där programmeringstekniken som kallas rekursion.

men de var ju så lika. lösningarna.
så... tänk om jag börjar förstå nu. rekursion.
tänk om.
om.
.

å andra sidan...

så får jag väl erkänna att mitt i hela rekursionshelvetet tycker jag det var coolt att jag satt på googles huvudkontor i går natt och blev programmeringscoachad av min kompis treaster.

jag gillar google. det är som ett dagis för smarta barn under trettinånting.
och nu funkar mitt boggle, bitches.

nghn!

jag svär på det allra viktigaste och heligaste du överhuvudtaget kan tänka dig att om rekursion vore något fysiskt så skulle jag mer än gärna slå det sönder och samman.

slakt slakt svart sopsäck i skogen jävlar.

snart sover jag i en säng

med myrsteg börjar bitarna som ska pusslas till mitt nya liv närma sig varandra.

skenet är inte samma härifrån.

på måndag, onsdag och fredag går jag upp vid tidiga noll sju förti för att anlända i lagom tid till min nio-föreläsning i programming abstractions in c++. på tisdagar och torsdagar borde jag inte sova längre men gör det i alla fall och hinner ändå plugga en del innan det ska pratas introduction to human computer interaction efter lunch. lägg till en timmes section – en mer praktisk form av lärande som ges i mindre grupper – per kurs och så var det i stort sett allt.

och på vilket sätt är det som jag är så upptagen undrar du?

ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. det låter ju rätt chill. hysteriskt avslappnat faktiskt. den bästa sammanfattningen jag kan ge är att citera den måndagsmorgon jag råkade på kara, som är i en situation som på många sätt liknar min. jag frågade henne om någonting godtyckligt, läget eller helgen eller så.

likblek och med en jagad blick såg hon upp på mig och sa:
”this place is a lot of work.”

interaktiv blogg

jag sitter på marken på campus, lutad mot en stenbänk, i tshirt och uppkavlade jeans, och borrar ner mina tår i mjukt grönt gräs.

vad gör ni?

never gonna give you up...

vid halv fyra på lördagsnatten var jag klädd i min lilla svarta, på parkeringen utanför safeway, och dansade barfota till rick astley, curtesey of nics ipod inkopplad till bobbys bilstereo.

det har jag aldrig gjort i stockholm.

hjärnludd

på två timmars sömn cyklade jag till min nio-föreläsning imorse och jag har ingen aning om vad jag tänkte på då, men minns att jag två minuter i nio med någon typ av cyniskt utmattad beslutsamhet bestämde mig för att jag skulle köpa en laserskrivare idag.

c plus plus är lite bökigt ibland. åtminstone när det är nytt. kanske hela tiden, jag har inte kommit dit än. men jag hade det snärjigt vid snåret runt halv fem i morse när jag äntligen var redo att skicka in koden till mitt game of life och internet gick ner.

det löste sig och efter de där två timmarna jag sov var jag som sagt på föreläsning. om… någonting… annat… man kan göra i c plus plus. sen läste jag en timme och koordinerade utskriftshjälp (vi är fortfarande pre-skrivarinskaffande, right?). sen gick jag på karriärsmässa och försökte undvika att bli uppäten av rekryterare. blev halvt ihjälskrämd av någon tung-dator-grafik-man, flydde, och gav upp. omvärderade, gick tillbaka in i tältet och rockade killen från sony playstation och någon från en start-up jag inte minns namnet på. pixar var inte ointresserade men verkar vilja ha något jag inte vill vara.

sen cyklade jag bort från campus för att intervjua shona om mobilanvändning och få min utskrift. åt lunch. mycket bra idé. och sjukt god asian chicken salad. sen, tillbaka till campus för mer c plus plus fast i mindre grupp. sen hem, skriva ihop människa-dator-interaktions-inlämning, och skicka iväg. klar tjugo tretti. sen åka med jason till best buy för skrivare, home depot för blå tejp, och safeway för mat. (vaddå femti dollar, sist kostade det femton?). sen hem igen, läsa mer c plus plus. installera ny toalettsits. dricka två koppar te och läsa mer. sätta igång diskmaskinen, städa lite i köket. mata fiskarna, borsta tänderna, skriva ett osammanhängande och syftes-oklart blogginlägg.

nu. utmattad.
over and out från mushi och jack johnson.

lip balm

stolen rinner över, väskan landar på golvet, jag muttrar nåt fult ord och ett blåvitt lypsyl rullar iväg på golvet. sverige blixtrar till och sätter en vass armbåge strax under mitt vänstra revben.

det varar bara en bråkdel av en sekund, men det räcker för att jag ska tappa andan. något som är mer än minnen sliter i mig, äger mig. känslan av att ha mitt. min säng. mitt kök. min garderob att förvara kläder i. att inte behöva lägga mina urtvättade trosor på tork inför gud och hela världen när torktumlaren är sönder. högtalare. ett språk jag obehindrat kan uttrycka mig nyanserat på. vänner och familj jag inte behöver förklara allting för. som redan vet.

brutal och omedelbar hemlängtan.
bara så.

it-naiv

eftersom jag är student nu igen tackade jag givetvis ja till den gratis grillade lunchen yahoo! ville bjuda mig och mina studiekamrater på idag. jag går dit, råkar på någon jag faktiskt känner lite grann, vi sätter oss hos någon jag aldrig träffat och på äkta amerikanskt vis börjar vi (faktiskt jag!) prata med honom. Snart är bordet fyllt av folk som inte känner varandra men ändå diskuterar friskt om skillnaden mellan en oboe och mänskligt tal när man ska bygga logiska modeller.

en man sätter sig bredvid mig och heter tydligen rasmus. vi småpratar om allt möjligt. jag är svensk, han visar sig vara dansk, vi bondar över att svenskar inte förstår honom fast han förstår oss. jag skämtar om skåne och dialekter, rasmus skrattar gott.

strax efter han lämnat bordet får jag reda på att det var han som skapade php. jaså minsann hinner jag tänka innan något äntligen klickar tillbaks på sin plats i mitt huvud. programmeringsspråket php, ja.

stort.

kanske borde jag sagt något smartare.

snabbvisualisering

som vanligt finns det mindre tid att skriva när saker är bra.
och nu börjar saker bli bra.
riktigt bra.

*studs*

*studs*

överhettning

jag har så mycket att göra att jag håller på att tappa närminnet.

andrum

en söndagseftermiddag på cafe coupa spelar lilla älskling zen john legend för mig medan jag jobbar på att översätta dikter av tomas tranströmer. jag sitter längst in, i en soffa liksom infälld i väggen, och ser ut över rummet. det är högt i tak, säkert fem meter, och väggarna är djupt röda. majoriteten av gästerna är här själva, precis som jag. de jobbar, pluggar, läser en bok. män och kvinnor. unga, gamla, bohemiska studenter och korrekta karriärister. säkert har alla egna och mycket olika anledningar till att de är här. men vi är gemensamt för oss själva. ensamma tillsammans. på en outtalat överenskommen tillflyktsort.

jag suger i mig lite av min iced chocolate gjord med den kryddiga chokladen och andas. hit kommer jag igen.

ögonblicksbild

i hörnet av bobbys soffa som bekant är min säng just nu sitter jag ihopkrupen och luktar på mitt knä. det luktar ett annat tvättmedel. inte rätt. men inte fel heller. bara ett annat. och ganska gott.

the real group sjunger svenska folkvisor i samma arr som jag själv sjungit dem tusen och åter tusen gånger. rummet är svart, men tack vare det kalla ljus datorn kastar kan jag skymta maltes mjuka fot sticka fram under täcket en halvmeter till vänster.

strax kommer jag stoppa winamp, dra ur usb-kontakten till den externa hårddisken, stänga locket på laptopen, lägga den på golvet under bordet, lägga mig ner, dra täcket över mig, krama om malte, och förhoppningsvis somna.

och minnet av sången kommer dofta i natten. precis som mitt knä.

got it

nyckelordet i mitt liv just nu är tid.

alla möjliga former av tid. tid jag har kvar tills jag får mitt rum. tid som gått sen jag kom hit. tid jag kommer ha eller inte ha när skolan börjar. tid jag behöver. som jag har för mycket av. åsikter om tid, baserade på individuella referensramar. tidens betydelse. tidens förmåga att påverka. att förändra. det pratas om tid som om den i sig själv är en kraft och inte ett mått.

vänta. ge det tid. det. dig. andra. tid. ge den. låt den gå. håll ut.

därför förvånas jag egentligen inte alls, snarare förstärks känslan av att världsalltet vet något som jag inte vet, när jag öppnar den fortune cookie jag fick med min orange chicken idag och läser visdomsorden på min massproducerade pappersremsa. det är så självklart att jag skrattar högt och får ett par förvirrade blickar från studenter mitt i lunchen.

”be patient.”

uppåt är rätt håll

idag har californien lett mot mig. och jag har lett tillbaka.

i tjugofyra grader och sol promenerade jag och zen micro en och en halv timme. sen skulle jag inte följa med och äta fondue på the melting pot för det är alldeles för dyrt. ända tills bobby vann. efter ett antal fruktlösa försök att övertala mig om att låta honom betala för mig la han sig på den soffa som nu är min säng och berättade en extremt osammanhängande historia om pengar och inte pengar.

och jag tycker det är svårt, för jag bjuder mycket hellre än jag blir bjuden. är van vid att klara mig själv, och ibland kanske oresonligt ovillig att ta emot. men trots historien var ogenomtänkt och med oklar sensmoral, så var den söt. för han försökte verkligen. och när han förklarat om att lyfta dubbla lönecheckar och hur han inte alls ville låta nedvärderande men att det trots allt inte var särskilt mycket pengar för honom… så gav jag upp. och insåg. att poängen var en helt annan.

nämligen att det finns vänner här också. som idag slet ihjäl sig för att få inkludera mig. det är det värt att offra lite av självständighetsuppvisningen för.

cosinus whatever

det här kommer ju inte låta särskilt revolutionerande, men det är tydligt att mitt allmänna välmående har en intim relation med mängden sömn jag får. i en metafor vet jag inte vilken av de två som är hönan och vilken som är ägget men jag tror att de byter plats med varandra då och då.

i morse somnade jag inte om efter jason brakat in och ut ur sitt rum, nic kommit in och hämtat sin cykel, och casey och bobby diskuterat något i köket. istället gick jag upp och kokade te. jag somnade inte om, för på den sinuskurva som är mitt humör befinner jag mig just nu i botten. och kanske kommer jag idag befinna mig på botten, för att jag inte somnade om.

whiny bitch

jag vet inte vad det är för fel på mig. jag sitter mitt i min helt befängda och ouppnåeliga dröm och känner mig bortkommen. nog är mitt liv fortfarande rätt tillfälligt, skolan har inte börjat, jag är inte riktigt integrerad i varken mina vänners eller min egen verklighet. jag har inte fått mitt rum än, utan sover på en soffa i ett rum mellan köket och vardagsrummet.

men ändå. jag undrar var känslan av tillhörighet tog vägen. de där dagarna då jag går ner längst en godtycklig gata i palo alto, luktar på luften och ler som en byfåne över absolut ingenting och allting på en gång. försvann de så fort det blev på riktigt? eller är de här någonstans, strax utom räckhåll för mig?

det är absolut bättre nu än förra veckan. mer energi, mindre obekväm osäkerhet med folk jag inte sett på länge. men än är jag inte hemma. och jag fortsätter att undra om allt det här sitter i mig, att det kanske är något jag måste hitta, eller släppa, för att komma över det. och komma hem. hem till kalifornien.

vakuum

i baksätet på en saab vänder jag mig om och ser san fransiscos skyline växa fram i natten. efter fem dagar känns fortfarande allt suddigt. som om jag är här men inte riktigt deltar.

mina vänners liv här har ju såklart fortgått medan jag har skrivit stipendieansökningar och sålt fåtöljer på blocket. inget ont i det, men nu inser jag att det inte finns en färdig plats för mig att fylla ut här. såklart. inte vet jag vad jag hade tänkt mig, men det känns som att när jag står bredvid dem finns där en skiva av glas som skärmar av mig. lite grann. kanske är det min egen glasskiva. jag vet inte.

tänka sig.

jag blev raggad på ikväll. old school. eller ja. vi var på en bar, och det kom fram en kille. han gick fram. till mig. och sa hej. och vad han hette. helt sjukt. till mig. och pratade. sen sa han att han tyckte jag såg ut som hon från juno. det är ju en grym komplimang. om än helt tagen ur luften.

ha!

juno, eh.