it-naiv

eftersom jag är student nu igen tackade jag givetvis ja till den gratis grillade lunchen yahoo! ville bjuda mig och mina studiekamrater på idag. jag går dit, råkar på någon jag faktiskt känner lite grann, vi sätter oss hos någon jag aldrig träffat och på äkta amerikanskt vis börjar vi (faktiskt jag!) prata med honom. Snart är bordet fyllt av folk som inte känner varandra men ändå diskuterar friskt om skillnaden mellan en oboe och mänskligt tal när man ska bygga logiska modeller.

en man sätter sig bredvid mig och heter tydligen rasmus. vi småpratar om allt möjligt. jag är svensk, han visar sig vara dansk, vi bondar över att svenskar inte förstår honom fast han förstår oss. jag skämtar om skåne och dialekter, rasmus skrattar gott.

strax efter han lämnat bordet får jag reda på att det var han som skapade php. jaså minsann hinner jag tänka innan något äntligen klickar tillbaks på sin plats i mitt huvud. programmeringsspråket php, ja.

stort.

kanske borde jag sagt något smartare.

snabbvisualisering

som vanligt finns det mindre tid att skriva när saker är bra.
och nu börjar saker bli bra.
riktigt bra.

*studs*

*studs*

överhettning

jag har så mycket att göra att jag håller på att tappa närminnet.

andrum

en söndagseftermiddag på cafe coupa spelar lilla älskling zen john legend för mig medan jag jobbar på att översätta dikter av tomas tranströmer. jag sitter längst in, i en soffa liksom infälld i väggen, och ser ut över rummet. det är högt i tak, säkert fem meter, och väggarna är djupt röda. majoriteten av gästerna är här själva, precis som jag. de jobbar, pluggar, läser en bok. män och kvinnor. unga, gamla, bohemiska studenter och korrekta karriärister. säkert har alla egna och mycket olika anledningar till att de är här. men vi är gemensamt för oss själva. ensamma tillsammans. på en outtalat överenskommen tillflyktsort.

jag suger i mig lite av min iced chocolate gjord med den kryddiga chokladen och andas. hit kommer jag igen.

ögonblicksbild

i hörnet av bobbys soffa som bekant är min säng just nu sitter jag ihopkrupen och luktar på mitt knä. det luktar ett annat tvättmedel. inte rätt. men inte fel heller. bara ett annat. och ganska gott.

the real group sjunger svenska folkvisor i samma arr som jag själv sjungit dem tusen och åter tusen gånger. rummet är svart, men tack vare det kalla ljus datorn kastar kan jag skymta maltes mjuka fot sticka fram under täcket en halvmeter till vänster.

strax kommer jag stoppa winamp, dra ur usb-kontakten till den externa hårddisken, stänga locket på laptopen, lägga den på golvet under bordet, lägga mig ner, dra täcket över mig, krama om malte, och förhoppningsvis somna.

och minnet av sången kommer dofta i natten. precis som mitt knä.

got it

nyckelordet i mitt liv just nu är tid.

alla möjliga former av tid. tid jag har kvar tills jag får mitt rum. tid som gått sen jag kom hit. tid jag kommer ha eller inte ha när skolan börjar. tid jag behöver. som jag har för mycket av. åsikter om tid, baserade på individuella referensramar. tidens betydelse. tidens förmåga att påverka. att förändra. det pratas om tid som om den i sig själv är en kraft och inte ett mått.

vänta. ge det tid. det. dig. andra. tid. ge den. låt den gå. håll ut.

därför förvånas jag egentligen inte alls, snarare förstärks känslan av att världsalltet vet något som jag inte vet, när jag öppnar den fortune cookie jag fick med min orange chicken idag och läser visdomsorden på min massproducerade pappersremsa. det är så självklart att jag skrattar högt och får ett par förvirrade blickar från studenter mitt i lunchen.

”be patient.”

uppåt är rätt håll

idag har californien lett mot mig. och jag har lett tillbaka.

i tjugofyra grader och sol promenerade jag och zen micro en och en halv timme. sen skulle jag inte följa med och äta fondue på the melting pot för det är alldeles för dyrt. ända tills bobby vann. efter ett antal fruktlösa försök att övertala mig om att låta honom betala för mig la han sig på den soffa som nu är min säng och berättade en extremt osammanhängande historia om pengar och inte pengar.

och jag tycker det är svårt, för jag bjuder mycket hellre än jag blir bjuden. är van vid att klara mig själv, och ibland kanske oresonligt ovillig att ta emot. men trots historien var ogenomtänkt och med oklar sensmoral, så var den söt. för han försökte verkligen. och när han förklarat om att lyfta dubbla lönecheckar och hur han inte alls ville låta nedvärderande men att det trots allt inte var särskilt mycket pengar för honom… så gav jag upp. och insåg. att poängen var en helt annan.

nämligen att det finns vänner här också. som idag slet ihjäl sig för att få inkludera mig. det är det värt att offra lite av självständighetsuppvisningen för.

cosinus whatever

det här kommer ju inte låta särskilt revolutionerande, men det är tydligt att mitt allmänna välmående har en intim relation med mängden sömn jag får. i en metafor vet jag inte vilken av de två som är hönan och vilken som är ägget men jag tror att de byter plats med varandra då och då.

i morse somnade jag inte om efter jason brakat in och ut ur sitt rum, nic kommit in och hämtat sin cykel, och casey och bobby diskuterat något i köket. istället gick jag upp och kokade te. jag somnade inte om, för på den sinuskurva som är mitt humör befinner jag mig just nu i botten. och kanske kommer jag idag befinna mig på botten, för att jag inte somnade om.

whiny bitch

jag vet inte vad det är för fel på mig. jag sitter mitt i min helt befängda och ouppnåeliga dröm och känner mig bortkommen. nog är mitt liv fortfarande rätt tillfälligt, skolan har inte börjat, jag är inte riktigt integrerad i varken mina vänners eller min egen verklighet. jag har inte fått mitt rum än, utan sover på en soffa i ett rum mellan köket och vardagsrummet.

men ändå. jag undrar var känslan av tillhörighet tog vägen. de där dagarna då jag går ner längst en godtycklig gata i palo alto, luktar på luften och ler som en byfåne över absolut ingenting och allting på en gång. försvann de så fort det blev på riktigt? eller är de här någonstans, strax utom räckhåll för mig?

det är absolut bättre nu än förra veckan. mer energi, mindre obekväm osäkerhet med folk jag inte sett på länge. men än är jag inte hemma. och jag fortsätter att undra om allt det här sitter i mig, att det kanske är något jag måste hitta, eller släppa, för att komma över det. och komma hem. hem till kalifornien.

vakuum

i baksätet på en saab vänder jag mig om och ser san fransiscos skyline växa fram i natten. efter fem dagar känns fortfarande allt suddigt. som om jag är här men inte riktigt deltar.

mina vänners liv här har ju såklart fortgått medan jag har skrivit stipendieansökningar och sålt fåtöljer på blocket. inget ont i det, men nu inser jag att det inte finns en färdig plats för mig att fylla ut här. såklart. inte vet jag vad jag hade tänkt mig, men det känns som att när jag står bredvid dem finns där en skiva av glas som skärmar av mig. lite grann. kanske är det min egen glasskiva. jag vet inte.

tänka sig.

jag blev raggad på ikväll. old school. eller ja. vi var på en bar, och det kom fram en kille. han gick fram. till mig. och sa hej. och vad han hette. helt sjukt. till mig. och pratade. sen sa han att han tyckte jag såg ut som hon från juno. det är ju en grym komplimang. om än helt tagen ur luften.

ha!

juno, eh.

mållös mushi

tillräckligt ofta för att anse mig själv vara väldigt lyckligt lottad kommer jag på mig själv att le över saker som mina helt fantastiska vänner gör eller säger.

men så häromdagen gjorde någon något som fick mig att tappa allt möjligt på en gång. andan. förståndet. ett normalt beteendemönster. jag kunde varken prata eller tänka eller förmedla någonting för jag var som helt… förstummad. någon gav mig en av de finaste presenter jag fått någonsin och det menar jag verkligen på riktigt. inte bara för att jag är flicka och uppenbarligen har en gen som gör att jag blir till mig av vackra smycken, utan mest av allt för att det var så tydligt att någon hade fattat vad jag gillar. och känner mig. väl.

för jag älskar det. verkligen.
och varje gång jag bär det kommer det vara med en tanke till därifrån det kom.

och det betyder… tack.

resfeber

jag mår illa. det är tjockt i halsen precis nedanför käkarna. varje minut slår mitt hjärta några fler slag än det borde och brukar. när tankar om närstående framtid blixtrar till i mitt medvetande börjar en flock fjärilar i min mage flaxa som om det aldrig mer ska gry en morgondag för dem att flaxa på.

keep your head above water

jag ligger i min säng tillfälligt förvarad på bottenvåningen i mina föräldrars villa och försöker fokusera på att andas lugnt. min nya bästis alexi murdoch sjunger för mig och kompet är vågorna som bryter in under den vackraste solnedgång jag sett.

allt är tumult nu och i hemlighet har jag slutat räkna dagarna och börjat önska att jag slapp lämna för att hitta nytt. jag tänker på skalman som sa en gång att man aldrig är ensam så länge man har sig själv som sällskap.

jag räknar inte dagar längre men jag vet att det är mindre än en vecka nu.

solnedgången är en från en strand strax utanför san diego och det går inte att säga mer om den. långt där ute på dyningarna guppar skalman på sitt skal. för sig själv. men inte ensam.

doktor panikbacill

jag visste väl egentligen att det här skulle hända. jag har aldrig varit särskilt bra på att lämna. jag fäster mig så lätt. vid platser, människor, dofter, ljud, känslor. vanor.

nu står jag inför mitt livs största förändring. och den börjar med att jag lämnar allt. balkong, soffa, böcker, vänner, föräldrar, promenadstråk, den första dörren det stått mitt namn på. mitt liv här, i stockholm, och allt som det innefattar. nej visst, det är kanske inte för alltid eller som att jag inte kan komma tillbaka. men det är ett typ av avslut som krävs för att påbörja det andra. det nya. man kunde ju inte få allt.

dagen då jag sålt mina garderober och såg mitt sovrum utan dem blev luftstrupen aningen trängre. lite svårare att andas, inte mer. bokhyllan gick fort, och avskedet av soffan var inte alls lika vidrigt som jag tänkt mig.

ändå blev jag förvånad idag. för på något sätt satt det i tavlorna. medan jag slog in mina retrovykort in dns ekonomidel överfölls jag av vad det nu än var, och kunde inte sluta gråta. det är bara saker. men det är svårt ändå. svårt att lämna det man omger sig med för att känna sig trygg. saker. minnen. vanor.

man borde sätta den på insidan istället. tryggheten. då vore det mycket lättare att ta den med sig.

sanningens ord

man kan inte få allt.

inte alla man gillar på samma plats på samma gång. eller ens nästan alla på samma plats lite då och då. ibland känns det som att klämma fast ett tuggummi någonstans i horstull och tro att det ska räcka ända till san fransisco.

men nä. man kan inte det. kan inte få det. allt.

mushi genom ken oaks band

tick tock the clock is ticking away
run, run, don't stop, you don't wanna stay
i've been hanging around too long here in LA
and who's idea was this madness anyway?

well i could play along with this masquerade
hide behind some fancy shades, and i could
get used to wearing a different face
i could compromise for a little while
maybe learn to break a smile
but can i let this precious time all go to waste?

the older i get the longer i wait
the faster i go the younger the chase
and just when i thought everything would be ok
i'm blindsided by this madness anyway

well i could play along with this masquerade
hide behind some fancy shades, and i could
get used to wearing a different face
i could compromise for a little while
maybe learn to break a smile
but can i let this precious time all go to waste?

now that i've seen both sides it's time to
make up my changing mind i've got to
take off the mask and face the fear
truth isn't hard to find i've got to
leave everything behind i'm gonna
watch all my troubles disappear
i’m gonna watch all my troubles disappear

or i could play along with this masquerade
hide behind some fancy shades, and i could
get used to wearing a different face
i could compromise for a little while
maybe learn to break a smile
but i can't let this precious time all go to waste

tick tock the clock is ticking away
run, run, don't stop, you don't wanna stay

(låten heter "masquerade" och är från albumet "symposium" av ken oaks band)

för den late perfektionisten

min nära-panik-ångest över att mina mp3filer är långt ifrån enhetligt uppmärkta krävde nyss automatisering.

[enter winamp]

i två steg kan jag nu först få id3-taggarna ifyllda, och sen filnamnen omdöpta. massor åt gången. automatiskt.

och så levde mushi och winamp lyckliga i alla sina dagar.

migränefterskalv

jag kan inte riktigt somna men inte riktigt vara vaken heller.

bakhåll

det finns ett avsnitt av sex and the city där charlotte, innan han smittar henne med flatlöss, charmeras av en sorglös yngre herre som hon undanhåller sin ålder från och inte kan motstå att härma språkligen. hans ord, samma som mina när de är på engelska, upprepas sarkastiskt av resten av ladiesarna – just som jag skulle gjort om en tjejkompis dejtat en fjortis.

hätskt kastar min tv i form av eleganta trettiplussare ”awesome” och ”sweet” rakt i mitt ansikte, och jag vet inte längre om jag ska vara glad över att jag fortfarande är tjugonånting, eller om jag ska skämmas över att jag pratar som en tjugotvååring.

sen är inte nu

jag försöker låta bli, men det är som att jag sitter av tid.

på en mental karta av tid fäster jag upp min sommar på knappnålar med färgade nålhuvudet i plast.

sen mäter jag avstånden mellan dem. nu till sen. sen till sen. jämför med då till nu. sätter dit en nål till. värderar om. timmar, dagar, veckor, helger. till midsommar. till färdigjobbad. till london. till besök. bröllop.

men allt är bara hållplatser fram till sen.
när det börjar.

sommarlov

om man ska gå i skola i usa måste man betala. rätt mycket dessutom. stanford har försett mig med en studentbudget som redovisar att mina terminsavgifter och levnadskostnader kommer uppgå till nätta trehundrasjutusentvåhundratvå kronor och förti öre. per läsår.

är man då inte begåvad med en tjock madrass vadderad med cash så får man göra det jag gör nu. och spendera sommardagar med att slita sitt hår över massiva stipendieansökningar.

gråzon

det är alltid värst på mitten. när upprymdheten av vad som varit lagt sig. och förväntan inför vad som väntar inte riktigt trätt in än. eller inte räcker till. de där veckorna på platten, när jag är varken här eller där.

som nu.

favorit

sparat i min mobil:

tore, 080426, 21:58
stog en kille framför i incheckningskön på arlanda. han hade en stor och röd mapp med texten "stanford" på omslaget i stora och fina guldbokstäver. ah. mushi, snart. tänkte jag.

stort land kräver stort tuggummi

var: köket i homerhouse
när: måndagen den fjärde februari tvåtusenåtta
vad: nic har fått tuggummi i födelsedagspresent

i tur och ordning:
jmike, alison, mushi, bobby, nic.

new york city

är det jag som är kort eller är husen här jättehöga?

same same

på en söndagseftermiddag sitter jag i soffan med en kopp te och läser en deckare. från köket skvalar min transistorradio p3 och digilistan som redovisar veckans mest nerladdade låtar i sverige. någonstans där de digitala hitsen börjar nå tillräckligt höga placeringar för att bli spelade i sin fulla längd ser jag upp från kriminalassistenten som blir bjuden på te efter lämnat dödsbud. jag lyssnar.

”all for love” kom nittonhundranittitre. vaddå nerladdad i sverige den senaste veckan, tänker jag. jag lyssnar. det är samma. samma melodi. samma text. samma arr. men ingen hes bryan adams. ingen korrekt sting. ingen rosslig rod stewart. inget av mina hår som reser sig i nacken. bara samma. platt, mesigt och det enda som talar för att det skulle vara fler än en som sjunger är stämmorna, som också är… just det, samma.

mina ögonbryn reagerar innan jag själv formulerat tanken och drar sig instinktivt nedåt, mot varandra och placerar en misstänksam och butter rynka mellan dem. westlife, tänker jag med avsmak. värdelösa tjuvar. ni har inte gjort någonting rätt sen ni våldtog ”you raise me up”. idioti, som om ni någonsin skulle kunna mäta er med josh groban. eller någon annan av den till synes ändlösa rad av riktiga musiker ni skamlöst plagierat och tjänat pengar på.

boken lägger jag ifrån mig utan att märka det, nu finns det annat att tänka på. det här var droppen. i huvudet flimrar formuleringar till texten som äntligen ska uttrycka mitt latenta hat till westlife fram. ”ingen skam i kroppen” muttrar jag upprört när jag går och hämtar min laptop och öppnar ett tomt dokument. sista ackordet klingar ut medan jag skriver den första meningen och väntar på att stefan eriksson ska berätta något litet om westlifes stora framgång och så vidare. jag lyssnar.

- emd och all for love, säger stefan.

emd? come again? jag googlar. erik mattias danny. idoler från idol.
meh. skamset slätar rynkan mellan brynen ut sig igen. knattret från tangentbordet dör bort. hela världen saktar faktiskt ner lite grann. inte westlife där nej... hm.

men westlife suger i alla fall. bara så ni vet.

common

onsdagen den femte december tjugotvå noll noll på berns.
frågor på det?

kärlek

marsha marsha marshmallow

ben&jerrys smak #18
marsha marsha marshmallow

mörk chokladglass med precis lagom stora bitar av ännu mörkare choklad, flytande rostade(!) marshmallows och tunna bitar av grahamskex. lite olyckligt är det att ”rostade” marshmallows antar samma färg som det där som kommer ut ur en fluga när den mosas mot en vindruta. men det problemet kan enkelt lösas genom att titta på något annat. eller blunda. grahamskexen påminner mig inte det minsta om grahamsmjöl men de är mjuka och knastriga på samma gång och gör konceptet som ju var strålande från början ännu lite bättre.

betyg: fyra mushisar