snabbvisualisering

som vanligt finns det mindre tid att skriva när saker är bra.
och nu börjar saker bli bra.
riktigt bra.

*studs*

*studs*

överhettning

jag har så mycket att göra att jag håller på att tappa närminnet.

andrum

en söndagseftermiddag på cafe coupa spelar lilla älskling zen john legend för mig medan jag jobbar på att översätta dikter av tomas tranströmer. jag sitter längst in, i en soffa liksom infälld i väggen, och ser ut över rummet. det är högt i tak, säkert fem meter, och väggarna är djupt röda. majoriteten av gästerna är här själva, precis som jag. de jobbar, pluggar, läser en bok. män och kvinnor. unga, gamla, bohemiska studenter och korrekta karriärister. säkert har alla egna och mycket olika anledningar till att de är här. men vi är gemensamt för oss själva. ensamma tillsammans. på en outtalat överenskommen tillflyktsort.

jag suger i mig lite av min iced chocolate gjord med den kryddiga chokladen och andas. hit kommer jag igen.

ögonblicksbild

i hörnet av bobbys soffa som bekant är min säng just nu sitter jag ihopkrupen och luktar på mitt knä. det luktar ett annat tvättmedel. inte rätt. men inte fel heller. bara ett annat. och ganska gott.

the real group sjunger svenska folkvisor i samma arr som jag själv sjungit dem tusen och åter tusen gånger. rummet är svart, men tack vare det kalla ljus datorn kastar kan jag skymta maltes mjuka fot sticka fram under täcket en halvmeter till vänster.

strax kommer jag stoppa winamp, dra ur usb-kontakten till den externa hårddisken, stänga locket på laptopen, lägga den på golvet under bordet, lägga mig ner, dra täcket över mig, krama om malte, och förhoppningsvis somna.

och minnet av sången kommer dofta i natten. precis som mitt knä.

got it

nyckelordet i mitt liv just nu är tid.

alla möjliga former av tid. tid jag har kvar tills jag får mitt rum. tid som gått sen jag kom hit. tid jag kommer ha eller inte ha när skolan börjar. tid jag behöver. som jag har för mycket av. åsikter om tid, baserade på individuella referensramar. tidens betydelse. tidens förmåga att påverka. att förändra. det pratas om tid som om den i sig själv är en kraft och inte ett mått.

vänta. ge det tid. det. dig. andra. tid. ge den. låt den gå. håll ut.

därför förvånas jag egentligen inte alls, snarare förstärks känslan av att världsalltet vet något som jag inte vet, när jag öppnar den fortune cookie jag fick med min orange chicken idag och läser visdomsorden på min massproducerade pappersremsa. det är så självklart att jag skrattar högt och får ett par förvirrade blickar från studenter mitt i lunchen.

”be patient.”

uppåt är rätt håll

idag har californien lett mot mig. och jag har lett tillbaka.

i tjugofyra grader och sol promenerade jag och zen micro en och en halv timme. sen skulle jag inte följa med och äta fondue på the melting pot för det är alldeles för dyrt. ända tills bobby vann. efter ett antal fruktlösa försök att övertala mig om att låta honom betala för mig la han sig på den soffa som nu är min säng och berättade en extremt osammanhängande historia om pengar och inte pengar.

och jag tycker det är svårt, för jag bjuder mycket hellre än jag blir bjuden. är van vid att klara mig själv, och ibland kanske oresonligt ovillig att ta emot. men trots historien var ogenomtänkt och med oklar sensmoral, så var den söt. för han försökte verkligen. och när han förklarat om att lyfta dubbla lönecheckar och hur han inte alls ville låta nedvärderande men att det trots allt inte var särskilt mycket pengar för honom… så gav jag upp. och insåg. att poängen var en helt annan.

nämligen att det finns vänner här också. som idag slet ihjäl sig för att få inkludera mig. det är det värt att offra lite av självständighetsuppvisningen för.

cosinus whatever

det här kommer ju inte låta särskilt revolutionerande, men det är tydligt att mitt allmänna välmående har en intim relation med mängden sömn jag får. i en metafor vet jag inte vilken av de två som är hönan och vilken som är ägget men jag tror att de byter plats med varandra då och då.

i morse somnade jag inte om efter jason brakat in och ut ur sitt rum, nic kommit in och hämtat sin cykel, och casey och bobby diskuterat något i köket. istället gick jag upp och kokade te. jag somnade inte om, för på den sinuskurva som är mitt humör befinner jag mig just nu i botten. och kanske kommer jag idag befinna mig på botten, för att jag inte somnade om.

whiny bitch

jag vet inte vad det är för fel på mig. jag sitter mitt i min helt befängda och ouppnåeliga dröm och känner mig bortkommen. nog är mitt liv fortfarande rätt tillfälligt, skolan har inte börjat, jag är inte riktigt integrerad i varken mina vänners eller min egen verklighet. jag har inte fått mitt rum än, utan sover på en soffa i ett rum mellan köket och vardagsrummet.

men ändå. jag undrar var känslan av tillhörighet tog vägen. de där dagarna då jag går ner längst en godtycklig gata i palo alto, luktar på luften och ler som en byfåne över absolut ingenting och allting på en gång. försvann de så fort det blev på riktigt? eller är de här någonstans, strax utom räckhåll för mig?

det är absolut bättre nu än förra veckan. mer energi, mindre obekväm osäkerhet med folk jag inte sett på länge. men än är jag inte hemma. och jag fortsätter att undra om allt det här sitter i mig, att det kanske är något jag måste hitta, eller släppa, för att komma över det. och komma hem. hem till kalifornien.

vakuum

i baksätet på en saab vänder jag mig om och ser san fransiscos skyline växa fram i natten. efter fem dagar känns fortfarande allt suddigt. som om jag är här men inte riktigt deltar.

mina vänners liv här har ju såklart fortgått medan jag har skrivit stipendieansökningar och sålt fåtöljer på blocket. inget ont i det, men nu inser jag att det inte finns en färdig plats för mig att fylla ut här. såklart. inte vet jag vad jag hade tänkt mig, men det känns som att när jag står bredvid dem finns där en skiva av glas som skärmar av mig. lite grann. kanske är det min egen glasskiva. jag vet inte.

tänka sig.

jag blev raggad på ikväll. old school. eller ja. vi var på en bar, och det kom fram en kille. han gick fram. till mig. och sa hej. och vad han hette. helt sjukt. till mig. och pratade. sen sa han att han tyckte jag såg ut som hon från juno. det är ju en grym komplimang. om än helt tagen ur luften.

ha!

juno, eh.