12.20

barfota på en bred bänk utanför memorial library.
en stor earl grey och kanel-och-russin bagel från moonbeams cafe.

oansvarig

i lördags var jag på pubcrawl. hundra plus personer tog tåget från bar till bar och precis som förra gången jag gjorde det var det alldels galet. men kul.

det var såklart inte alls någon bra idé för mig att följa med. jag borde pluggat istället för att ha blivit onykter och sen tagit halva söndagen på mig att återhämta mig.

men jag är inte på humör för bra idéer.

pust

sexton förtifem.
trettifyra grader ute.

jesus christ.
*flämt*

sommar

jag sitter i min grå soffa igen. klockan är tjugoett här och det är mörkt mörkt mörkt ute. ett varmt sken kommer från den röda ljusslinga som ramar in min dörr. samma dörr står för övrigt öppen för det är så jäkla varmt ute. det luktar hägg och alexi murdoch sjunger för mig. jag är utmattad.

inte vet jag om man får skriva om sånt här när man inte vet vem som läser men helt ärligt så ger jag blanka fan i det just nu.

farmor dog i torsdags natt.

hon var gammal och allt det där, men det var oväntat och det enda jag kan tänka på sen dess och nu är att jag borde varit där. eller åtminstone i närheten, någon gång sen september. någon gång borde jag varit där. det borde inte ha varit åtta månader sen jag såg henne sist, och för sista gången.

så enkelt är det.

but i am le tired

lördag

idag har jag programmerat.
jag sov förvisso till klockan ett. men sen har jag programmerat. hela dagen. ja, till midnatt i alla fall. och inte är jag klar för det. men det är okej. jag börjar vänja mig nu.

ah, the life of a grad student, säger folk till mig och ler.

andra veckan

idag skiner solen inte alls men det luktar helt underbart av grönska. jag har förtielva tusen läxor och saker att läsa och för de som inte visste det kan jag berätta att unix är en karg, hemlig och förvånansvärt bökig miljö att jobba i.

bra är att jag tänker dricka öl ikväll.
:)

spring quarter

idag började vårterminen.
jag bävade. men första dagen var över förväntan.

och att tjugofem grader och sol verkar vara standard nu är inte i vägen alls.

science!

tjugoett trettisex.

mushi i sitt rum. inne i huset leker mina vänner med kemiska experiment. här pågår suckande och inte alls effektivt läsande om huruvida the halting problem är undecidable eller inte.

bobby knackar på min dörr, skriker "maria! science!", och jag skriver klart det här inlägget, tänker att vad är en mastersexamen i computer science värd om man inte får leka lite under tiden, och ger upp för ikväll.

!!!

en etta
en åtta
en nolla
en nolla
en nolla till
en nolla till

...

ett k
ett r

tummar, för bövelen!

... en grej till.

nu bör det vara klart om sverige-amerika stiftelsen vill ge mig pengar eller inte. håll hårt. jag hoppas på ett mejl i min inbox när jag går upp om... sju-ish timmar.

mycket pussel är det

åh, jag har varit så fruktansvärt dålig på att berätta vad som händer i skolan. min hci-kurs är underbar underbar underbar och jag hinner inte förklara vårt projekt just nu, men temat är toys for learning och vi bygger ett musikpussel.

ja. vi har byggt allting. förutom bildigenkänningskoden, den är open source.
ikväll hade vi vårt riktigt stora genombrott. bilder och video finns här.

lägg gärna märke till hammare-bubbelplast-konstruktionen som stöttar spegeln. det måste vara nån väldigt begåvad som kom på den.

... just sayin'.

en helt ny värld

står på tgif och snackar skit med min kompis greg som anordnar öl och tilltugg till grad students i computer science varje fredag. in smyger nån snubbe i full cyklistmundering och en annan student avbryter mig och greg för att smått exalterat presentera greg för cyklisten.

mrahaja tänker jag, och bestämmer mig för att blada ungefär samtidigt som jag hör cyklisten säga något till greg om att jaha kul att se att du håller traditionen vid liv. avbryter deras samtal kort för att säga hejdå, och ger mig av.

kommer hem, och noterar att gregs facebookstatus nu är:

"Sergei Brin just came by to check on TGIF, & talked to me a bit to see how it's going. Sweet!"

googlar. sergei brin.
cofounder of google, the worlds largets internet company.

ah.

jaha, eller alltså, på riktigt?

fick ett mejl från nån financial investment firm för några veckor sen. om att de hittat mig bland mastersstudenter och blättan blä och nog borde jag höra av mig till dem. visst visst tänkte jag, mig och två tusen andra mastersstudenter.

idag fick jag mejl igen.

“Dear Maria,

I'm writing to follow up on a message that I sent you a few weeks ago. Since we haven't heard from you, I wanted to drop you a note to reiterate our interest. In light of your impressive achievements, we would welcome the chance to consider you for a position at our firm. If you have any interest (or aren't sure but think you might), I'd encourage you to get in touch. Please feel free to e-mail me at this address if you have any questions. I have included a copy of my original message below for your reference.”

ahrem.
den här gången svarade jag.
vi får väl se vad det blir.

le sigh

det är inte så himla kul just nu.
jag är stressad och har dessutom otur.

som igår. natt.
fixar kod till hci-projektet. laddar upp till vår äckliga repository (som är en sjukt komplicerat och dessutom till hälften kommandobaserad variant för att kunna dela kod med andra och alltid ha den senaste kopian). mejlar tada.wav till min grupp.

tio minuter senare får jag panikigt mejl från en lång toksöt (som man ju vill ska gilla en, inte tycka att man är pucko). han hade ändrat massor med kod och var var den nu då och gah. mejlet växer snabbt till fyra olika trådar mellan tre olika personer, inom loppet av tio minuter har jag nog fått femton mejl. något knasade när jag laddade upp min kod och jag känner mig som… japp. exakt. ett pucko ja. så småningom löser det sig och mejlen lugnar ner sig, jag bestämmer mig för att försöka gottgöra genom att bygga ihop något som skulle lira bättre med vår testmiljö (efterfrågat av lång toksöt herre), spenderar ungefär en och en halv timme med det. vid noll ett förtifem är jag nästan klar, och noterar att det ligger ett nytt mejl i mitt spamfilter.

men se där, det var ju inte alls spam, det var mejl från lång toksöt, skickat en timme tidigare. som berättar att hurra – han kom på ett sätt att lösa det där vi behövde för vår testmiljö från hans sida, så det är klart.

och allt jag just gjort är helt i onödan.
dessutom tappade jag bort alla filerna jag jobbat på.

busy

ja förlåt men nu blev det sådär igen.

tenta ikväll och jag har inte hunnit plugga nästan alls för all tid gick åt till läxor och inlämningsuppgifter och igår kväll pajade flash gordons drivrutiner för det trådlösa nätverket när jag försöka installera nåt för att mounta en network harddrive eller vad fan det nu var som jag behövde för att kunna få tillgång till vår kod-repository i hci-kursen så nu sitter jag här från ubuntu istället och kan inte printa ut det jag behöver men tänker att det är ju ändå för väl att jag fick för mig att jag ville verka tillräckligt hardcore inom datorer för att installera både windows och linux på flash gordon där i somras.

jorå.

god morgon

klockan är tjugo i tolv, jag sitter i min pyttelilla gråa ikeasoffa i rutiga pyjamasbyxor och dricker te. någonstans i en lastbil ligger två cdskivor ett paket och skumpar sin väg mot homer ave. jag smygspelar en låt från den ena och tar min tid att vakna.



för övrigt kom jag precis på att jag helt glömde bort att igår var fredagen den trettonde. det är ett gott tecken.

what are you doing for valentine's?

och så löste sig alla hjärtans alldeles som det skulle genom inbjudan till fest av långa toksöta herrn.

...

godnattsång

på väg till pixar animation studio

dimman ligger tät över bergstopparna. testar av den sliter sig loss från träden och stiger upp mot himlen som andar på väg hem. bussen skumpar och jag känner vibrationen utan att höra något annat än det soundtrack jag låter zen spela medan världen susar förbi längs med highway two-eighty.

och jag tänker att jag är lycklig nu.

why hello there mister turle sir.

det är något fel med idag. jag vältrar mig i någon konstig form av självömkan fast annorlunda. jag ynkar av någon anledning som är helt oklar men tänker att eftersom jag besitter kvinnliga könshormon kan det väl vara av vilken jävla godtycklig anledning som helst.

det är inte förrän runt tretton trettifyra, med hanna i andra änden som jag inser att vit tshirt, jeans och flipflops på en parkbänk utanför gates känns helt okej jämfört med hela london insnöat och ur funktion. att vara medelmåtta i en calculuskurs på den här skolan inte nödvändigtvis måste klassas som ett misslyckande. och att andra människor också oroar sig över att långa toksöta pojkar inte ska gilla en tillbaka.

nu, ett par timmar och ett gäng reflexiva relationer senare sitter jag på andra sidan samma byggnad. solen har precis flyttat sig tillräckligt långt från det där stora trädet för att värma gott mot min högra kind och tvinga ena ögat att kisa lite mot laptopen.

snett till vänster om mig står en massa cyklar. en har en ringklocka i form av en grön sköldpadda. jag tror bestämt att han ler.

stupid fractions

tentan i calculus var svårare än jag tänkt mig. lite störigt för jag har faktiskt rätt bra koll än så länge. jag får väl hoppas på att de andra artonåringarna var mer förvirrade än jag och att föreläsaren justerar betygskurvan efter dem.

i övrigt är jag på oförskämt bra humör.
dessutom har jag blivit tillräckligt nördig för att tycka att det här är bra skit.
puss.

ditt

imorgon har jag tenta i calculus.

i morse stannade jag för rött bredvid någon godtycklig man. vi hade ett trivsamt samtal om cykelbanorna på university ave under återstoden av cykelturen till campus.

i måndags bytte jag en av mina mattekurser till en som behandlar samma material fast med lite lägre förkunskapskrav. som tack gav lärarassistenten mig en och en halv dag att göra de första två läxorna som alla andra fått tre veckor på sig att göra. jag hann inte klart.

jag gick in i ett armstöd på en föreläsningsstol i byggnaden namngiven efter ena halvan av hewlett packard idag. det kommer bli ett multikulört och långvarit blåmärke. kanske i form av ett stort h.

klockan är sjutton och tretti här, det börjar mörkna.

jag är officiellt stressad, men mest glad.

jag kan se överdelen av mitt huvud spegla sig i fönstret mitt emot mig. det ser ut som ett monchichi-huvud.

prutt.

jamenjahaja.

om det var någon som undrade så är det nu dubbelt bevisat att bara för att man har läst en kurs eller två i något ämne under programmet medicinsk informatik, så hjälper det ju ungefär lika mycket som navelludd när man ska läsa kurser här som bygger på att man kunde något av det där ämnet sen tidigare.

så nu plaskar jag i djupt vatten.
igen.

bra

nu har jag ju som inte skrivit på ett tag men det är faktiskt bara för att allt är så... bra.

tillägg

jag står i bokhandeln på campus och tittar på mappar. röda, svarta, vita, grå. olika tryck i guld. i min beslutsångest mellan de med det stora s-et och den runda stämpeln med trädet i tänker jag på han som tore såg i kön på arlanda. undrar vilken det var han hade.

jag andas in, minns den där dagen i mars när jag fick antagningsbeskedet och fram tittar en tår i ögonvrån över hur stort och alldeles makalöst fantastiskt det är att jag är här nu.

så, för de som läser protokollet i efterhand vill jag att det noteras hur tacksam jag är. jag är så otroligt tacksam över att jag får uppleva det här. även om det är hårt och svårt ibland. tårar och trångt att andas, hemlängtan och tvivel över om jag verkligen klarar av det här, ingen sömn och äckliga tentaresultat, allt det där.

så jublar jag fortfarande inuti över det mirakel det är för mig att vara där jag är.

politiskt ickediskret matematik

ett matematiskt set definieras som en samling objekt där objekten inte repeteras och inte har någon inbördes ordning. min fantastiske föreläsare i diskret matte, professor mehran sahami, tar som exempel ett set av amerikanska presidenter.

mr sahami: so, in this set of american presidents we can put nixon, reagan, bush, and clinton.

*klassen nickar*

mr sahami: and then you say “but, hey, mehran, weren’t there two bush:es?”. and the answer is: yes. the real world, unfortunately, is not a set.

fötterna längtar flipflop

jag undrar om skillnaden mellan känslan av en fin vårdag och en fin höstdag bara sitter i psyket och inte i luften. kanske känns vinden lite ljummare i april bara för att vi vet att det nalkas livsglädje.

oavsett kändes min promenad i soliga arton grader idag som vår. som världen log och mushi log och luften luktade californien och som att det faktum att jag är här just nu är precis just så som det ska vara.

nej tack, jag tittar bara.

ja just det, så gör det ju ingenting alls att han långa toksöta läser en kurs med mig även den här terminen och att han dessutom hade vett nog att se till att hamna tillräckligt nära mig för att det ska bli grupparbete av.

fast han är jätteung.
kan man ju titta lite.
och le.

*host*.