tentan i calculus var svårare än jag tänkt mig. lite störigt för jag har faktiskt rätt bra koll än så länge. jag får väl hoppas på att de andra artonåringarna var mer förvirrade än jag och att föreläsaren justerar betygskurvan efter dem.
i övrigt är jag på oförskämt bra humör.
dessutom har jag blivit tillräckligt nördig för att tycka att det här är bra skit.
puss.
imorgon har jag tenta i calculus.
i morse stannade jag för rött bredvid någon godtycklig man. vi hade ett trivsamt samtal om cykelbanorna på university ave under återstoden av cykelturen till campus.
i måndags bytte jag en av mina mattekurser till en som behandlar samma material fast med lite lägre förkunskapskrav. som tack gav lärarassistenten mig en och en halv dag att göra de första två läxorna som alla andra fått tre veckor på sig att göra. jag hann inte klart.
jag gick in i ett armstöd på en föreläsningsstol i byggnaden namngiven efter ena halvan av hewlett packard idag. det kommer bli ett multikulört och långvarit blåmärke. kanske i form av ett stort h.
klockan är sjutton och tretti här, det börjar mörkna.
jag är officiellt stressad, men mest glad.
jag kan se överdelen av mitt huvud spegla sig i fönstret mitt emot mig. det ser ut som ett monchichi-huvud.
jamenjahaja.
om det var någon som undrade så är det nu dubbelt bevisat att bara för att man har läst en kurs eller två i något ämne under programmet medicinsk informatik, så hjälper det ju ungefär lika mycket som navelludd när man ska läsa kurser här som bygger på att man kunde något av det där ämnet sen tidigare.
så nu plaskar jag i djupt vatten.
igen.
jag står i bokhandeln på campus och tittar på mappar. röda, svarta, vita, grå. olika tryck i guld. i min beslutsångest mellan de med det stora s-et och den runda stämpeln med trädet i tänker jag på han som tore såg i kön på arlanda. undrar vilken det var han hade.
jag andas in, minns den där dagen i mars när jag fick antagningsbeskedet och fram tittar en tår i ögonvrån över hur stort och alldeles makalöst fantastiskt det är att jag är här nu.
så, för de som läser protokollet i efterhand vill jag att det noteras hur tacksam jag är. jag är så otroligt tacksam över att jag får uppleva det här. även om det är hårt och svårt ibland. tårar och trångt att andas, hemlängtan och tvivel över om jag verkligen klarar av det här, ingen sömn och äckliga tentaresultat, allt det där.
så jublar jag fortfarande inuti över det mirakel det är för mig att vara där jag är.
ett matematiskt set definieras som en samling objekt där objekten inte repeteras och inte har någon inbördes ordning. min fantastiske föreläsare i diskret matte, professor mehran sahami, tar som exempel ett set av amerikanska presidenter.
mr sahami: so, in this set of american presidents we can put nixon, reagan, bush, and clinton.
*klassen nickar*
mr sahami: and then you say “but, hey, mehran, weren’t there two bush:es?”. and the answer is: yes. the real world, unfortunately, is not a set.
jag undrar om skillnaden mellan känslan av en fin vårdag och en fin höstdag bara sitter i psyket och inte i luften. kanske känns vinden lite ljummare i april bara för att vi vet att det nalkas livsglädje.
oavsett kändes min promenad i soliga arton grader idag som vår. som världen log och mushi log och luften luktade californien och som att det faktum att jag är här just nu är precis just så som det ska vara.
ja just det, så gör det ju ingenting alls att han långa toksöta läser en kurs med mig även den här terminen och att han dessutom hade vett nog att se till att hamna tillräckligt nära mig för att det ska bli grupparbete av.
fast han är jätteung.
kan man ju titta lite.
och le.
*host*.
två av tores svarta högkvalitétshirtar åker med i tvätten, och när jag hänger på galgar för tork sticker de ut mot mina. distinkt rektangulära drag, mer plats för större ryggtavla och bredare axlar. i ett ögonblick minns jag hur det var att ha en herre så nära inpå att hans kläder skulle samsas med mina.
hoppas det blir så igen någon gång.
nyårsafton. i år. förra året. eller ja, när det nu var. den senaste nyårsaftonen. som var alldeles nyss. var nog den som gjort minst väsen av sig av alla nyårsaftnar hittills. inte en dålig kväll, bara lite… ordinär för att vara nyår.
en vilt varierad grupp var vi som gav oss ut på barrunda i storstan. många viljor fanns det och efter ett visst mått av diplomati hade vi både hunnit dela på oss och sammanstråla igen innan midnatt. så ungefär samtidigt som sverige kanske vaknade till för första gången och hade ont i huvudet satt jag på en barstol i san francisco och smuttade på en chocolate martini. lite halvt godtyckligt började någon räkna ner och tio sekunder senare var det tydligen nytt år.
jaha, tänkte jag och försökte att inte se lika obekväm ut som pojkarna runt omkring som inte hade någon att pussa på gjorde. det var inte svårt alls, för jag kände mig inte det minsta obekväm. jag var rund och go under ena foten och brydde mig inte särskilt mycket om att nyår inte var som det brukar. som det ska.
istället log jag mot herrn på barstolen bredvid och sa ”gott nytt år, tore”.
och det var det hela.
