när jag saknar er smakar det ungefär såhär

half baked

ben&jerrys smak #16
half baked

en smak som är en kombination av två, (chocolate fudge brownie & chocolate chip cookie dough) och som har allt. kladdig mörk brownie möter kaksmet med chokladflagor. vanlig vaniljglass möter ljus söt chokladglass. det känns som en signaturmelodi för ben&jerry, det är sött, gott och tröstande. en äkta kompis. som går att äta upp. och den lyxen är precis det största problemet. ett litet smakprov efter hemkomst en sen lördagsnatt och utan jag vet ordet av var min kompis just det. uppäten.

betyg: fem mushisar.

help me give you more money!

att använda den amerikanska delen av internet till att betala för olika saker är sjukt störigt, och ofta faktiskt omöjligt om man inte har ett amerikanskt kreditkort. kanske är jag en lat yngling, men mitt liv blir sjukt mycket mer komplicerat när jag ständigt måste ta mig till en bestämd fysisk plats för att utföra mina ärenden.

att boka flygbiljetter kräver nu flertalet timmeslånga besök hos en resebyrå där jag inte får se det som de ser på datorn, ineffektivitet i kvadrat då bara jag vet alla nyanser om vad som passar mig bäst och damen bakom skärmen dessutom hellre vill diskutera svensk potatiskorv än leta resa till kanada. vid inköp av oförstörbar kamera gick kortet igenom men fick senare information om att kortet var utländskt och måste scannas in till bild för att sedan laddas upp till försäljaren. högst på frustrationstoppen i den här kategorin ligger mobiloperatören vars hemsida ger alternativet att fylla på kontantkortet med utländskt kort men sen vägrar gå vidare till nästa steg tills jag angett vilken giltig amerikansk stat hägerstensåsen ligger i.

jag vill ju handla. få ta del av tjänster och betala för dem. jag har pengar, en amerikansk adress att leverera till men hur jag än vänder och vrider mig är mitt visakort inte kopplat till ett amerikanskt postnummer, vilket är metoden för verifiering av kort här.

därför skrattar jag högt och helt okontrollerat medan tårarna sprutar efter tore länkat mig till klippet nedan. det är en gul representation av mig själv.

helgen

fredag
dag: jobb.
kväll: dissade gratisbiljetter från google till lcd soundsystem och arcade fire för att ligga på sängen och läsa bok.

lördag
dag: sprang. jobbade i soffan medan resten kollade igenom första säsongen av vita huset.
kväll: talk like a pirate party i huset. kände inte för att dricka så jag hängde i soffan medan piraterna härjade beerpong på verandan. polisen kom inte.

söndag
dag: cyklade till caseys fotbollsmatch och gjorde succé som hejarklack med jason och bobby. frukost på lokala frukoststället. läste bok i soffan framför football sunday.
eftermiddag: tea time med svenskimporterat te, cucumber sandwiches, crumpets och dagen till ära chocolate chip cookies. allt hembakat såklart.
kväll: middagsburrito framför donnie darko.

s'mores

ben&jerrys smak #15
s’mores*.

den här chokladglassen är så mörk och smakrik att den i stort sett dränker hela smaken av marshmallows, det enda jag uppfattar är en skillnad i konsistens och en ökning i sötma. de mörka chokladbitarna är av lagom storlek och bitterhet, och insprängda ådror av grahamskex lättar upp. på det hela taget är försöket till en s’mores-replika i glassform för chokladfokuserat för att anses vara rättvisande. dessutom kommer frusna flytande marshmallows aldrig kunna ersätta varmt smältiga, hur fascinerad jag än är av dess aggregationstillstånd i minusgrader.

*en s’more är usas motsvarighet till den grillade marshmallown. man tar två grahamskex, lägger på en ett par bitar hersey’s choklad på det ena, grillar en marshmallow, lägger den ovanpå chokladen som nu kommer smälta av värmen och försluter det hela med det andra kexet ovanpå. sagolikt gott.

betyg: tre och en halv mushisar.

världens enda supermakt

jag har förärats med att betala exakt sextisju dollar och förtiåtta cent i tull för att få ta emot ett par glasögon som mapa skickat. till vårt blå hus på homer avenue hittade fakturan långt innan paketet som tog en bra bit över en månad på sig. ovillig som jag är att betala tull för något jag inte ens fått fick jag mig en påminnelse i förra veckan.

betala tack och yours truly. online eller per telefon.

well. adressen till betala online fungerade inte, och inte heller fanns det någon länk från deras hemsida. jag ringer. kommer till en automatisk telefondam som ber mig lämna namn, kreditkortsuppgifter och adress efter pipet tack. men vafan sa jag och la på.

jag går till en godtycklig bank och försöker förklara att jag vill betala en räkning. men nej, jag har inga personal checks. och förresten, vaddå check? sådana mamma hade nittonhundraåttisju? när den unge och mycket prydlige bankherrn inser att jag inte är amerikan tar han på sig sin mest tålmodiga uppsyn och börjar tala långsamt och tydligt, artikulerar varje ord med extra omsorg och förklarar att det finns något som heter ame-ri-can ex-press och att de har ett kontor ett par kvarter därifrån.

jag går till american express och försöker förklara att jag vill betala en räkning. men nej, inte i utländsk valuta. dollars. jaha, nej, det går inte säger en dam med glasögon som håller på att glida av hennes nästipp och kanske är det därför hon har dem fästa till en snodd runt halsen tänker jag medan jag frågar henne om hon möjligen kan tänkas veta hur jag ska göra för att betala min räkning. något avmätt säger hon åt mig att gå till postkontoret och be om en money order.

jag går till postkontoret och förklarar att jag vill betala en räkning. med en money order. åldringen bakom disken tittar förskräckt på mig när jag säger att mitt kreditkort inte är amerikanskt. atm card? frågar han skrämt. eh, jo alltså det fungerar i bankomater förklarar jag, men inte i... klart lättad knattrar han lite på datorn utan att lyssna på slutet av meningen, bestämmer att jag ju behöver ett kuvert med frimärke också, drar kortet och ber mig slå in pinkoden. jag suckar stilla och slår in koden fullt medveten om att det inte kommer fungera. is this a debit card? undrar han när det inte fungerar. ehm va, nä, alltså, du kan använda det som vad du vill, men pinkoden fungerar nog inte för den brukar inte göra det i en sån där maskin som du har som kräver direktuppkoppling till banken för det är ett utländskt kort, påpekar jag. igen. han ser på tomt på mig och drar kortet en gång till, ber mig slå in koden en gång till och konstaterar att det inte fungerar en gång till. oroligt rycker han snabbt tillbaka kuvertet han sålt på mig ur mina händer och säger att jag måste kontakta min bank. vi tar inte emot kreditkort på posten. men vad i hela helvete tänker jag och berättar sakta, sakta att allt jag vill är att få sextiosju dollar och åttifyra cent till tullverket. vi tar inte ditt kort, det är fel på ditt kort, du måste prata med din bank upprepar posttjänstemannen som nu börjar se sig om efter någon eller någonting, tydligt stressad. okej, fine, säger jag, tar ett fast grepp om kunddisken, sluter ögonen en sekund och tar ett djupt andetag. kontanter kanske? tar ni emot kontanter?!

tre sekunder senare står jag med en money order, ett redan frankerat kuvert och nittiosju cent i handen och hinner inte ens tacka för hjälpen innan mannen med förvånande snabbhet får fram en ”nästa-kassa-tack”-skylt, vrider huvudet förtifem grader och säger ”that’s it john, i’m going to lunch”.

pappa betalar

länge leve programnämnden för programmet för medicinsk informatik som ger mig exakt alla kronor jag bad om! nu blir det kanada av! det trodde jag aldrig.

jag är vettskrämd och överlycklig på en och samma gång.

sömnlös.

klockan är noll två tretti och jag ligger i sängen och äter äpple.

post-deadline

snabb uppdatering på jobbfronten:

nu när konferensartikeln är inlämnad skall det förberedas en tjugo minuter lång presentation någon (förhoppningsvis undertecknad) kommer hålla i kanada om en månad eller så. dessutom ska artikeln skrivas om med målsättning att få den publicerad i en vetenskaplig tidskrift.

och så var det det där med c-uppsats också.

tre gånger på en vecka är inte cool

när det gäller cyklar är det smärtsamt uppenbart att de är helt jävla värdelösa med punkterat däck. men inte bara värdelösa som att man inte har någon som helst nytta av dem, de är en börda.

inte nog med att cykeln inte kan ta mig hem – jag måste ta hem cykeln.
det är vad vi i branschen brukar kalla ett moment tjugotvå.

kräftskiva

i lördags var det kräftskiva i homer house. jason och jag åkte på stor shoppingrunda och lät ikea förse oss med kräftor, hattar, lyktor och brödmix. på bevmo valde jag aalborgs jubileum över o.p anderson (tack ulriksdal för snapsutbildningen) och carlsberg var så dyrt att det blev bud light från safeway istället.

med beerpongbordet sänkt och verandan ommöblerad hade vi oss ett perfekt bord som fylldes med hembakt bröd, köttfärspaj, kräftor, sallad och all that jazz. i sedvanlig svensk ordning blev vi bländande lyckliga efter bara en timme eller två och festen flyttades in så tidigt att grannarna inte ens hann ringa polisen på oss.

det ända som saknades var kyla och regn.
dang it.

omotiverad vänlighet

när jag går ner för gatan i downtown palo alto hälsar människor jag aldrig sett förr på mig. och jag menar hälsar. inte bara nickar, ler, eller ser mig i ögonen. de säger något också. jo, faktiskt. typ ”good morning”.

de första gångerna överrumplade de mig. hela jag ryckte till. brutalt bortsliten från att som vilken annan drönare som helst stirra tomt framför sig såg jag mig förvirrat omkring. ehum?

sakta, sakta kom insikten till mig.
godtyckligt önska främmande människor god morgon, eh?
glimrande.

strawberry cheesecake

ben&jerrys smak #14
strawberry cheesecake

glassen har en lätt skär ton med något mörkare prickar av jordgubbar. en gräddig och samtidigt fräsch smak av jordgubbscheesecake harmoniserar väl med tjocka strimmor av grahamskex. konsistensen är len och känns lite lyxig på tungan. strawberry cheesecake har en aningens sofistikerad känsla över sig jämfört med dess likar, jag skrapar försiktig fram sked efter sked och håller ytan jämn utan att gräva hål i jakt på mer av det gottaste. det hela blir en välbalanserad och njutningsfull glassupplevelse.

betyg: fyra mushisar.

ye-ah

wothemotherfuckinghoo!

artikel inlämnad. öl i handen.
och jävlar vad inte jag ska gå till jobbet imorgon.

stulen energi

tjugotre tjugofyra i går natt gick onsdagens sista version av artikeln som temporärt äger mig ut till mina åtta medförfattare. sen satt jag med en kopp te på vår veranda och pratade med treaster om hur dramat med statistikdamen dränerar mig.

jag tror att jag som default spenderar avsevärt mer energi än svensson på att lägga märke till hur folk runt omkring mig agerar och reagerar. och att anpassa mig efter det. hell, det är nog en av mina mest dominerande egenskaper. en egenskap som jag följt in i ett par rätt kassa situationer, och som skulle kunna landa mig någonting riktigt destruktivt utan att blinka om jag inte håller den under uppsikt.

och nu blir jag anklagad för något jag inte hört på flera år. att vara okänslig. att kasta kritik omkring mig utan minsta hänsyn till andra. henne. så. jag går tillbaka. läser igenom mejl. var jag verkligen så hemsk? jag som ansträngde mig så för att inte låta anklagande. och jag kan inte se det. jag förstår inte. men tydligen var det så. och jag har haft dålig självinsikt förut.

anyway. det gör mig ledsen. och trött. det är ett suboptimalt tillstånd åtta timmar innan deadline.

dagis

idag är en störig dag och jag är inte på humör att försöka blidka någon kvinna i på-väg-att-bli-förti-årsåldern med sviktande självförtroende och paranoia. ett möte i fredags eftermiddag slutade i öppen konflikt mellan mig och statistikdamen och nu verkar hon hantera det genom att helt exkludera mig från de resultat som har med min studie att göra.

strålande.

inför den döda linjen

klockan är snart tio och jag är rätt nyligen anländ till min landstingsgrå, vävbeklädda kub som jag tapetserat med diagram. röda och gröna staplar stoltserar med resultaten från min studie och jag undrar uppgivet hur fan jag ska förmedla rött och grönt med svarta tecken.

chocolate almond nougat

ben&jerrys smak #13
chocolate almond nougat

en mörk chokladglass med chokladöverdragna mandlar och nougat. det blir som choklad med choklad och choklad. och lite mandel. glassen har en djup och kraftig chokladsmak, definitivt inga influenser från marabou mjölkchoklad här inte. så, när jag råkar på en enstaka mandelbit är det lite av en lättnad att den bryter av mot resten. något av en chokladchock helt enkelt, men en trivsam sådan.

betyg: tre mushisar.

frustration

bakgrund: jag skriver en artikel som ska publiceras och presenteras på en konferens i kanada i oktober. deadline för den är torsdagen den sjätte september tjugoett noll noll (noll noll noll noll östkusttid). eller nej, vänta lite, skriver är inte rätt ord. borde skriva. önskar jag kunde skriva. men istället väntar jag. på andra. det i sig själv skulle räcka gott till att få mig lite… stressad.

så efter att ha spenderat hela gårdagen med att skicka tillbaka felaktigt ihopslarvade analyser från vår statistikdam, tappat förtroendet för henne, gjort om allting själv, jämfört mina resultat med hennes, hittat ytterligare tre fel varav ett riktigt jävla katastrofstort, lagt ner extra möda på att uttrycka mig diplomatiskt i mejlet där jag framförde detta till henne och fått svar tillbaka att hon minsann inte har tid att analysera det här materialet på dagtid – och att det var *jag* som sagt åt henne att göra fel… vill jag bara säga en sak:

tack till rage against the machine för att ni skriker åt mig när kontorsomgivning hindrar mig från att göra det själv.

gaaaaaaaaaaah.

pssst

nu har jag ytterligare brett ut mig binärt och lagt upp ett par foton på flickr.
för er bekvämlighet finns länken även i menyn till höger.

feltempererad

hostan från helvetet höll mig vaken halva natten i förrgår och igår var jag trött och kall. jag dagdrömde om att spendera en regning söndag i min grå soffa i hägersten, ihopkurad under ett fluffigt täcke med armlängds avstånd till en kopp te, lösgodis och en tjock, bra bok.

i natt såg jag till att svälja extra stor dos grön medicin, vilket visade sig vara den rekommenderade storleken, och tokdäckade i sex timmar. bra grejer det där. idag är jag varm varm varm och att blåsa runt trettigradig luft i korsdrag svalkar inte det minsta.

var inne på jobbet en sväng men kan inte tänka. nu ligger jag på min säng och flämtar istället. till och med badankorna på väggen ser lite svettiga ut.

mindre censur

mejlades kort med uc under dagen och insåg nyss att hon ju har alldeles rätt i att det inte står mycket här om vad som händer. egentligen. eller inte ens "egentligen". överhuvudtaget faktiskt.

jag har rätt blandade känslor inför den här bloggen. jag vill skriva. och hålla kontakten med er. men jag kan inte skriva personliga mejl till alla, och att göra någon typ av veckovariant som jag försökte sist blev för pretentiöst. därför kändes en blogg som en lättillgänglig och rätt smidig öppning till asynkron kommunikation. utan egna krav på hur mycket material jag behöver för att störa i er inbox i form av ett mejl. här får ni välja själva om eller när ni vill läsa. hur ofta ni vill läsa. det tänkte jag skulle ge mig mindre prestationsångest.

men problemet är att jag vill inte bara skriva. jag vill vara bra också. och, värre ändå, jag vill att ni ska tycka att jag är bra. därför åker nitti procent av allt från idéer till färdiga texter ut på arslet. för att jag är rädd att ni inte ska tycka att jag lever upp till... ja. till mina egna förväntningar egentligen. är ni med?

ja. i alla fall. nu vill jag absolut inte att det här ska tas som att jag behöver uppmuntran. för så är det inte. och jag kommer i alla fall inte tro er. så glöm det. på riktigt.

short version: jag ratar så mycket att det inte blir något kvar. så ni vet ju ingenting. det hade jag inte riktigt tänkt på. och inte ens jag tycker att jag skriver så kasst att ingenting är bättre än allting jag ratar. och ja, det är möjligt att bara jag förstår den där sista meningen, men det är precis så jag menar.

short-short version: jag ska försöka publicera mer här om vad som händer i mitt liv.

yarp?

virus

meh...

kungsholmers, minns ni da cough?
jag tror fan den återuppstått.

snacka om att ligga latent.

rock the motherf*cking bells

hur förmedlar man känslan av att vara en av förtifemtusen hiphopare, skejtare och ett par rockers som alla är på samma ställe med samma syfte? känslan av en enorm asfalterad parkering under stekande sol där värmen får luften att vibrera och man kan se den dammiga lukten stiga uppåt? känslan av att se grymma artister byta av grymma artister, där varje nytt namn är lite större än det föregående, den totala oförmågan att stå still och tusen tusen tusen händer i luften?

hur återger man anspänningen den dagen när solen gick ner och det borde varit kallt men väntan inför det sista bandet förde alla så nära att kyla utbyttes mot varma, förväntansfulla kroppar? otåligheten medan vi väntade? och väntade?

hur förklarar man hur den uppbyggda energin efter nio timmars oavbrutet poppande till slut exploderar när rage against the machine kommer in och totalt äger? äger scenen, ljudet, ljuset, alla oss, hur de just då och just där äger hela världen för allt jag vet och bryr mig. hur jag och förtifem tusen andra med mig hoppar upp och ner och skriker texterna som om vi vore en?

omöjligt.

cinnamon buns

ben&jerrys smak #12
cinnamon buns

grundglass som smakar kanel med klumpar av den där söta, klibbiga godheten som man bara kan hitta i hjärtat av en kanelbulle. och som att inte livet vore vackert nog hittar jag även strimmor av någon mjuk kanel-kolasubstans. en beroendeframkallande smak som gör recensionen svår att skriva på grund av alla ”bara-en-sked-till”-pauser. kanelbulle goes ice cream. briljant.

betyg: fyra mushisar

i kläm

så där ja. efter tre veckors ingenting ramlade folk tillbaka från semestern och det är mycket nu. min handledare från ki kommer ut nästa vecka och tydligen är jag precis rätt person för att styra upp hela det besöket från början till slut. fast egentligen är det viktiga för mig att få hjälp med att analysera data. data jag väntat på i tre veckor. och som trolskt ska förvandlas till något rafflande som jag kan dra slutsatser av och skriva ihop till en glimrande artikel innan stundande deadline.

och fast man inte får säga det eller knappt ens tänka det så är det hela faktiskt ett resultat av att projektledaren inte gjort särskilt mycket projektledning innan hon gick på semester i fyra veckor. ni vet ett sånt där projektschema där man markerar vilka uppgifter som är beroende av andra uppgifter för att kunna ske? typ professorn kan inte rätta prov när han är på semester. eller mushi analysera provresultat innan prov rättats. eller en artikel skrivas innan provresultat analyserats. medan en handflata kan slås över en panna i stort sett när som helst.

ja. ett sånt gjorde hon inte.

genuin mushi

jag råkade på casey imorse:

casey: hey, dude, are you wearing a skirt?
mushi: ehm. yeah.
casey: wow, that’s crazy!
mushi: yeah, i know...
casey: what, are you like going to play tennis or something?

det verkar som att jag ger samma intryck här som hemma.

pre-helg

klockan är halv sex och jag tänker jogga ner för homer, under alma, järnvägen och el camino, upp för hela palm drive som är en allé av palmer, precis som det låter, och sen tillbaka igen. det kommer ta mig ungefär förti minuter och på det hela vara en behaglig upplevelse. solen kommer vara mer orange än gul och precis lagom varm. andra joggare jag möter kommer heja, för så är det här, och jag kommer komma hem utmattad och på ett strålande humör. redo att påbörja min helg.

själv blev du väl precis nekad i en kö utanför spy bar eller så.
kul.

vilken väst rockar bäst?

om jag varit hemma nu hade jag följt tores exempel och åkt västerut för way out west. det gjorde mig lite ledsen att missa det. men sen insåg jag. att jag redan är på en västkust. da västkust för att vara mer exakt. vi har band här också. band som rage against the machine, cypress hill, wu-tang clan, public enemy och nas. band som med femtontalet liknande buntar ihop sig till gudomlighet.

så jag stannar här. och byter ut way out west mot rock the bells.
det kan jag leva med. for sure.

it'll be smashing

om det var någon som hann träffa mig den första veckan jag var i stockholm och fortfarande var lika glad som en sån där liten studsboll man fick ur en automat för en femma back in the days… så vet ni.

för alldeles precis just så jag är idag. kan inte sitta still. för mycket energi.
vill. bara. hoppa. upp. och. ner.

kvällens stundande tretimmarskonsert med smashing pumpkins är både anledning till och lösning på det problemet. de sista tre dagarna har jag deffat musiken och nu är jag redo. det kommer bli sjukt bra.