omotiverad vänlighet

när jag går ner för gatan i downtown palo alto hälsar människor jag aldrig sett förr på mig. och jag menar hälsar. inte bara nickar, ler, eller ser mig i ögonen. de säger något också. jo, faktiskt. typ ”good morning”.

de första gångerna överrumplade de mig. hela jag ryckte till. brutalt bortsliten från att som vilken annan drönare som helst stirra tomt framför sig såg jag mig förvirrat omkring. ehum?

sakta, sakta kom insikten till mig.
godtyckligt önska främmande människor god morgon, eh?
glimrande.