världens enda supermakt

jag har förärats med att betala exakt sextisju dollar och förtiåtta cent i tull för att få ta emot ett par glasögon som mapa skickat. till vårt blå hus på homer avenue hittade fakturan långt innan paketet som tog en bra bit över en månad på sig. ovillig som jag är att betala tull för något jag inte ens fått fick jag mig en påminnelse i förra veckan.

betala tack och yours truly. online eller per telefon.

well. adressen till betala online fungerade inte, och inte heller fanns det någon länk från deras hemsida. jag ringer. kommer till en automatisk telefondam som ber mig lämna namn, kreditkortsuppgifter och adress efter pipet tack. men vafan sa jag och la på.

jag går till en godtycklig bank och försöker förklara att jag vill betala en räkning. men nej, jag har inga personal checks. och förresten, vaddå check? sådana mamma hade nittonhundraåttisju? när den unge och mycket prydlige bankherrn inser att jag inte är amerikan tar han på sig sin mest tålmodiga uppsyn och börjar tala långsamt och tydligt, artikulerar varje ord med extra omsorg och förklarar att det finns något som heter ame-ri-can ex-press och att de har ett kontor ett par kvarter därifrån.

jag går till american express och försöker förklara att jag vill betala en räkning. men nej, inte i utländsk valuta. dollars. jaha, nej, det går inte säger en dam med glasögon som håller på att glida av hennes nästipp och kanske är det därför hon har dem fästa till en snodd runt halsen tänker jag medan jag frågar henne om hon möjligen kan tänkas veta hur jag ska göra för att betala min räkning. något avmätt säger hon åt mig att gå till postkontoret och be om en money order.

jag går till postkontoret och förklarar att jag vill betala en räkning. med en money order. åldringen bakom disken tittar förskräckt på mig när jag säger att mitt kreditkort inte är amerikanskt. atm card? frågar han skrämt. eh, jo alltså det fungerar i bankomater förklarar jag, men inte i... klart lättad knattrar han lite på datorn utan att lyssna på slutet av meningen, bestämmer att jag ju behöver ett kuvert med frimärke också, drar kortet och ber mig slå in pinkoden. jag suckar stilla och slår in koden fullt medveten om att det inte kommer fungera. is this a debit card? undrar han när det inte fungerar. ehm va, nä, alltså, du kan använda det som vad du vill, men pinkoden fungerar nog inte för den brukar inte göra det i en sån där maskin som du har som kräver direktuppkoppling till banken för det är ett utländskt kort, påpekar jag. igen. han ser på tomt på mig och drar kortet en gång till, ber mig slå in koden en gång till och konstaterar att det inte fungerar en gång till. oroligt rycker han snabbt tillbaka kuvertet han sålt på mig ur mina händer och säger att jag måste kontakta min bank. vi tar inte emot kreditkort på posten. men vad i hela helvete tänker jag och berättar sakta, sakta att allt jag vill är att få sextiosju dollar och åttifyra cent till tullverket. vi tar inte ditt kort, det är fel på ditt kort, du måste prata med din bank upprepar posttjänstemannen som nu börjar se sig om efter någon eller någonting, tydligt stressad. okej, fine, säger jag, tar ett fast grepp om kunddisken, sluter ögonen en sekund och tar ett djupt andetag. kontanter kanske? tar ni emot kontanter?!

tre sekunder senare står jag med en money order, ett redan frankerat kuvert och nittiosju cent i handen och hinner inte ens tacka för hjälpen innan mannen med förvånande snabbhet får fram en ”nästa-kassa-tack”-skylt, vrider huvudet förtifem grader och säger ”that’s it john, i’m going to lunch”.