stulen energi
tjugotre tjugofyra i går natt gick onsdagens sista version av artikeln som temporärt äger mig ut till mina åtta medförfattare. sen satt jag med en kopp te på vår veranda och pratade med treaster om hur dramat med statistikdamen dränerar mig.
jag tror att jag som default spenderar avsevärt mer energi än svensson på att lägga märke till hur folk runt omkring mig agerar och reagerar. och att anpassa mig efter det. hell, det är nog en av mina mest dominerande egenskaper. en egenskap som jag följt in i ett par rätt kassa situationer, och som skulle kunna landa mig någonting riktigt destruktivt utan att blinka om jag inte håller den under uppsikt.
och nu blir jag anklagad för något jag inte hört på flera år. att vara okänslig. att kasta kritik omkring mig utan minsta hänsyn till andra. henne. så. jag går tillbaka. läser igenom mejl. var jag verkligen så hemsk? jag som ansträngde mig så för att inte låta anklagande. och jag kan inte se det. jag förstår inte. men tydligen var det så. och jag har haft dålig självinsikt förut.
anyway. det gör mig ledsen. och trött. det är ett suboptimalt tillstånd åtta timmar innan deadline.
3 kommentarer:
hmm, jag känner igen det där, men hur fan ska man veta exakt hur alla människor reagerar, vilken känslighetströskel de har? omöjligt
för ett par år sedan lyckades jag tydligen med min verbala förmåga göra så att den administrativa damen på jobbet blev jättelessen och sjukskrev sig, jo jag var upprörd men jag tyckte att jag diskuterade sakligt, blev väldigt förvånad när jag fick reda på det
som sagt omöjligt att veta, man får lära sig att leva med det
suboptimala tillstånd gillar vi inte nej
jo, kanske så. kanske är hon överkänslig. eller så är jag jävligt dålig på att påpeka felaktigheter utan att låta anklagande. och så vill jag inte att det ska vara.
jag vet inte. men jag har en känsla av att det här dramat inte är klart än.
Skicka en kommentar