new york city

är det jag som är kort eller är husen här jättehöga?

same same

på en söndagseftermiddag sitter jag i soffan med en kopp te och läser en deckare. från köket skvalar min transistorradio p3 och digilistan som redovisar veckans mest nerladdade låtar i sverige. någonstans där de digitala hitsen börjar nå tillräckligt höga placeringar för att bli spelade i sin fulla längd ser jag upp från kriminalassistenten som blir bjuden på te efter lämnat dödsbud. jag lyssnar.

”all for love” kom nittonhundranittitre. vaddå nerladdad i sverige den senaste veckan, tänker jag. jag lyssnar. det är samma. samma melodi. samma text. samma arr. men ingen hes bryan adams. ingen korrekt sting. ingen rosslig rod stewart. inget av mina hår som reser sig i nacken. bara samma. platt, mesigt och det enda som talar för att det skulle vara fler än en som sjunger är stämmorna, som också är… just det, samma.

mina ögonbryn reagerar innan jag själv formulerat tanken och drar sig instinktivt nedåt, mot varandra och placerar en misstänksam och butter rynka mellan dem. westlife, tänker jag med avsmak. värdelösa tjuvar. ni har inte gjort någonting rätt sen ni våldtog ”you raise me up”. idioti, som om ni någonsin skulle kunna mäta er med josh groban. eller någon annan av den till synes ändlösa rad av riktiga musiker ni skamlöst plagierat och tjänat pengar på.

boken lägger jag ifrån mig utan att märka det, nu finns det annat att tänka på. det här var droppen. i huvudet flimrar formuleringar till texten som äntligen ska uttrycka mitt latenta hat till westlife fram. ”ingen skam i kroppen” muttrar jag upprört när jag går och hämtar min laptop och öppnar ett tomt dokument. sista ackordet klingar ut medan jag skriver den första meningen och väntar på att stefan eriksson ska berätta något litet om westlifes stora framgång och så vidare. jag lyssnar.

- emd och all for love, säger stefan.

emd? come again? jag googlar. erik mattias danny. idoler från idol.
meh. skamset slätar rynkan mellan brynen ut sig igen. knattret från tangentbordet dör bort. hela världen saktar faktiskt ner lite grann. inte westlife där nej... hm.

men westlife suger i alla fall. bara så ni vet.

common

onsdagen den femte december tjugotvå noll noll på berns.
frågor på det?

kärlek

marsha marsha marshmallow

ben&jerrys smak #18
marsha marsha marshmallow

mörk chokladglass med precis lagom stora bitar av ännu mörkare choklad, flytande rostade(!) marshmallows och tunna bitar av grahamskex. lite olyckligt är det att ”rostade” marshmallows antar samma färg som det där som kommer ut ur en fluga när den mosas mot en vindruta. men det problemet kan enkelt lösas genom att titta på något annat. eller blunda. grahamskexen påminner mig inte det minsta om grahamsmjöl men de är mjuka och knastriga på samma gång och gör konceptet som ju var strålande från början ännu lite bättre.

betyg: fyra mushisar

backstreet's back

jamen förlåt. jag glömde att berätta.
nu är jag i stockholm igen.

och kanada gick fint. det ska jag kanske berätta mer om när klockan inte är sju minuter innan ett.

hå-hå-hå-hockyfrilla

inte en endaste gång har jag klippt mig sen i juli och resultatet är katastrofalt. såklart. eller som en av mina toalett-dambekanta på jobbet uttryckte det när hon uppskattande berömde hårmassan:

toalett-dambekant: it’s like you have helmet of hair!
mushi: oh. hm. yeah. thanks.

jo. anyway. jag går för att klippa mig i quebec. unge herrn som tar hand om mig har rätt stil och jag känner mig lugn. han kommer fatta hur det ska vara. efter att ha tvättat mitt hår sätter han ner mig i en stol och väntar. jag förklarar att det är för långt och för tjockt och hur det borde vara. han lyssnar tyst, frågar inte, kommenterar inte, betraktar mig bara lätt förvirrat i spegeln med sina stora blå.

aj fan, tänker jag. de pratar franska här.

frisör: fönk-i?
mushi: ah. yes. fönk-i.

snabbis

jag lever. är i quebec city och presenterar min artikel elva femton imorgon.

arton tusen ord

jag vill skriva och berätta, men jag har inte tid.
no time.

titta här istället. så länge.
yarp?

kraftfull marknadsföring

jag gäspar och gnuggar mitt vänstra öga, håller högra handen på lasern medan jag väntar på att den sista sidan ska spottas ut. letar efter häftapparaten och hittar ett par plastpennor med blyertsstift. jag tar upp en av dem och läser i svarta, tryckta versaler:

nätuniversitetet

ovanför en av tiotals skrivare, i en av hundratals byggnader, på ett av tusentals universitet, i ena kanten av ett enormt land.

zoom zoom zoom.

dänga

på fredag drar jag på roadtrip längs med den amerikanska västkusten. i en nercabbad mustang ska jag susa ner för highway one med solen i nacken och vinden i mitt hår.

idag bygger jag blandband.
förslag?

americone dream

ben&jerrys smak #17
americone dream

vaniljglass med massa gyllene kolasås och bitar av chokladöverdragna våfflor. våffelbitarna varierar i konsistens från knastrigt till lite segt, och ovissheten mellan de två blir nästan ett spänningsmoment trots att båda fungerar alldeles utmärkt. den våffliga amerikanska drömmen har inga transportsträckor utan bjuder på rikligt av allt. en rättfram smak som känns trygg som ett barnkalas. den är svår att ogilla och försvann mycket snabbare än jag räknat med. faktiskt så snabbt att det luktar högt betyg.

betyg: fyra och en halv mushisar

plugg inför GRE (typ högskoleprovet) är...

en osynlig uppläxning av mitt desillusionerade intelligens-ego.

när jag saknar er smakar det ungefär såhär

half baked

ben&jerrys smak #16
half baked

en smak som är en kombination av två, (chocolate fudge brownie & chocolate chip cookie dough) och som har allt. kladdig mörk brownie möter kaksmet med chokladflagor. vanlig vaniljglass möter ljus söt chokladglass. det känns som en signaturmelodi för ben&jerry, det är sött, gott och tröstande. en äkta kompis. som går att äta upp. och den lyxen är precis det största problemet. ett litet smakprov efter hemkomst en sen lördagsnatt och utan jag vet ordet av var min kompis just det. uppäten.

betyg: fem mushisar.

help me give you more money!

att använda den amerikanska delen av internet till att betala för olika saker är sjukt störigt, och ofta faktiskt omöjligt om man inte har ett amerikanskt kreditkort. kanske är jag en lat yngling, men mitt liv blir sjukt mycket mer komplicerat när jag ständigt måste ta mig till en bestämd fysisk plats för att utföra mina ärenden.

att boka flygbiljetter kräver nu flertalet timmeslånga besök hos en resebyrå där jag inte får se det som de ser på datorn, ineffektivitet i kvadrat då bara jag vet alla nyanser om vad som passar mig bäst och damen bakom skärmen dessutom hellre vill diskutera svensk potatiskorv än leta resa till kanada. vid inköp av oförstörbar kamera gick kortet igenom men fick senare information om att kortet var utländskt och måste scannas in till bild för att sedan laddas upp till försäljaren. högst på frustrationstoppen i den här kategorin ligger mobiloperatören vars hemsida ger alternativet att fylla på kontantkortet med utländskt kort men sen vägrar gå vidare till nästa steg tills jag angett vilken giltig amerikansk stat hägerstensåsen ligger i.

jag vill ju handla. få ta del av tjänster och betala för dem. jag har pengar, en amerikansk adress att leverera till men hur jag än vänder och vrider mig är mitt visakort inte kopplat till ett amerikanskt postnummer, vilket är metoden för verifiering av kort här.

därför skrattar jag högt och helt okontrollerat medan tårarna sprutar efter tore länkat mig till klippet nedan. det är en gul representation av mig själv.

helgen

fredag
dag: jobb.
kväll: dissade gratisbiljetter från google till lcd soundsystem och arcade fire för att ligga på sängen och läsa bok.

lördag
dag: sprang. jobbade i soffan medan resten kollade igenom första säsongen av vita huset.
kväll: talk like a pirate party i huset. kände inte för att dricka så jag hängde i soffan medan piraterna härjade beerpong på verandan. polisen kom inte.

söndag
dag: cyklade till caseys fotbollsmatch och gjorde succé som hejarklack med jason och bobby. frukost på lokala frukoststället. läste bok i soffan framför football sunday.
eftermiddag: tea time med svenskimporterat te, cucumber sandwiches, crumpets och dagen till ära chocolate chip cookies. allt hembakat såklart.
kväll: middagsburrito framför donnie darko.

s'mores

ben&jerrys smak #15
s’mores*.

den här chokladglassen är så mörk och smakrik att den i stort sett dränker hela smaken av marshmallows, det enda jag uppfattar är en skillnad i konsistens och en ökning i sötma. de mörka chokladbitarna är av lagom storlek och bitterhet, och insprängda ådror av grahamskex lättar upp. på det hela taget är försöket till en s’mores-replika i glassform för chokladfokuserat för att anses vara rättvisande. dessutom kommer frusna flytande marshmallows aldrig kunna ersätta varmt smältiga, hur fascinerad jag än är av dess aggregationstillstånd i minusgrader.

*en s’more är usas motsvarighet till den grillade marshmallown. man tar två grahamskex, lägger på en ett par bitar hersey’s choklad på det ena, grillar en marshmallow, lägger den ovanpå chokladen som nu kommer smälta av värmen och försluter det hela med det andra kexet ovanpå. sagolikt gott.

betyg: tre och en halv mushisar.

världens enda supermakt

jag har förärats med att betala exakt sextisju dollar och förtiåtta cent i tull för att få ta emot ett par glasögon som mapa skickat. till vårt blå hus på homer avenue hittade fakturan långt innan paketet som tog en bra bit över en månad på sig. ovillig som jag är att betala tull för något jag inte ens fått fick jag mig en påminnelse i förra veckan.

betala tack och yours truly. online eller per telefon.

well. adressen till betala online fungerade inte, och inte heller fanns det någon länk från deras hemsida. jag ringer. kommer till en automatisk telefondam som ber mig lämna namn, kreditkortsuppgifter och adress efter pipet tack. men vafan sa jag och la på.

jag går till en godtycklig bank och försöker förklara att jag vill betala en räkning. men nej, jag har inga personal checks. och förresten, vaddå check? sådana mamma hade nittonhundraåttisju? när den unge och mycket prydlige bankherrn inser att jag inte är amerikan tar han på sig sin mest tålmodiga uppsyn och börjar tala långsamt och tydligt, artikulerar varje ord med extra omsorg och förklarar att det finns något som heter ame-ri-can ex-press och att de har ett kontor ett par kvarter därifrån.

jag går till american express och försöker förklara att jag vill betala en räkning. men nej, inte i utländsk valuta. dollars. jaha, nej, det går inte säger en dam med glasögon som håller på att glida av hennes nästipp och kanske är det därför hon har dem fästa till en snodd runt halsen tänker jag medan jag frågar henne om hon möjligen kan tänkas veta hur jag ska göra för att betala min räkning. något avmätt säger hon åt mig att gå till postkontoret och be om en money order.

jag går till postkontoret och förklarar att jag vill betala en räkning. med en money order. åldringen bakom disken tittar förskräckt på mig när jag säger att mitt kreditkort inte är amerikanskt. atm card? frågar han skrämt. eh, jo alltså det fungerar i bankomater förklarar jag, men inte i... klart lättad knattrar han lite på datorn utan att lyssna på slutet av meningen, bestämmer att jag ju behöver ett kuvert med frimärke också, drar kortet och ber mig slå in pinkoden. jag suckar stilla och slår in koden fullt medveten om att det inte kommer fungera. is this a debit card? undrar han när det inte fungerar. ehm va, nä, alltså, du kan använda det som vad du vill, men pinkoden fungerar nog inte för den brukar inte göra det i en sån där maskin som du har som kräver direktuppkoppling till banken för det är ett utländskt kort, påpekar jag. igen. han ser på tomt på mig och drar kortet en gång till, ber mig slå in koden en gång till och konstaterar att det inte fungerar en gång till. oroligt rycker han snabbt tillbaka kuvertet han sålt på mig ur mina händer och säger att jag måste kontakta min bank. vi tar inte emot kreditkort på posten. men vad i hela helvete tänker jag och berättar sakta, sakta att allt jag vill är att få sextiosju dollar och åttifyra cent till tullverket. vi tar inte ditt kort, det är fel på ditt kort, du måste prata med din bank upprepar posttjänstemannen som nu börjar se sig om efter någon eller någonting, tydligt stressad. okej, fine, säger jag, tar ett fast grepp om kunddisken, sluter ögonen en sekund och tar ett djupt andetag. kontanter kanske? tar ni emot kontanter?!

tre sekunder senare står jag med en money order, ett redan frankerat kuvert och nittiosju cent i handen och hinner inte ens tacka för hjälpen innan mannen med förvånande snabbhet får fram en ”nästa-kassa-tack”-skylt, vrider huvudet förtifem grader och säger ”that’s it john, i’m going to lunch”.

pappa betalar

länge leve programnämnden för programmet för medicinsk informatik som ger mig exakt alla kronor jag bad om! nu blir det kanada av! det trodde jag aldrig.

jag är vettskrämd och överlycklig på en och samma gång.

sömnlös.

klockan är noll två tretti och jag ligger i sängen och äter äpple.

post-deadline

snabb uppdatering på jobbfronten:

nu när konferensartikeln är inlämnad skall det förberedas en tjugo minuter lång presentation någon (förhoppningsvis undertecknad) kommer hålla i kanada om en månad eller så. dessutom ska artikeln skrivas om med målsättning att få den publicerad i en vetenskaplig tidskrift.

och så var det det där med c-uppsats också.

tre gånger på en vecka är inte cool

när det gäller cyklar är det smärtsamt uppenbart att de är helt jävla värdelösa med punkterat däck. men inte bara värdelösa som att man inte har någon som helst nytta av dem, de är en börda.

inte nog med att cykeln inte kan ta mig hem – jag måste ta hem cykeln.
det är vad vi i branschen brukar kalla ett moment tjugotvå.

kräftskiva

i lördags var det kräftskiva i homer house. jason och jag åkte på stor shoppingrunda och lät ikea förse oss med kräftor, hattar, lyktor och brödmix. på bevmo valde jag aalborgs jubileum över o.p anderson (tack ulriksdal för snapsutbildningen) och carlsberg var så dyrt att det blev bud light från safeway istället.

med beerpongbordet sänkt och verandan ommöblerad hade vi oss ett perfekt bord som fylldes med hembakt bröd, köttfärspaj, kräftor, sallad och all that jazz. i sedvanlig svensk ordning blev vi bländande lyckliga efter bara en timme eller två och festen flyttades in så tidigt att grannarna inte ens hann ringa polisen på oss.

det ända som saknades var kyla och regn.
dang it.

omotiverad vänlighet

när jag går ner för gatan i downtown palo alto hälsar människor jag aldrig sett förr på mig. och jag menar hälsar. inte bara nickar, ler, eller ser mig i ögonen. de säger något också. jo, faktiskt. typ ”good morning”.

de första gångerna överrumplade de mig. hela jag ryckte till. brutalt bortsliten från att som vilken annan drönare som helst stirra tomt framför sig såg jag mig förvirrat omkring. ehum?

sakta, sakta kom insikten till mig.
godtyckligt önska främmande människor god morgon, eh?
glimrande.

strawberry cheesecake

ben&jerrys smak #14
strawberry cheesecake

glassen har en lätt skär ton med något mörkare prickar av jordgubbar. en gräddig och samtidigt fräsch smak av jordgubbscheesecake harmoniserar väl med tjocka strimmor av grahamskex. konsistensen är len och känns lite lyxig på tungan. strawberry cheesecake har en aningens sofistikerad känsla över sig jämfört med dess likar, jag skrapar försiktig fram sked efter sked och håller ytan jämn utan att gräva hål i jakt på mer av det gottaste. det hela blir en välbalanserad och njutningsfull glassupplevelse.

betyg: fyra mushisar.

ye-ah

wothemotherfuckinghoo!

artikel inlämnad. öl i handen.
och jävlar vad inte jag ska gå till jobbet imorgon.

stulen energi

tjugotre tjugofyra i går natt gick onsdagens sista version av artikeln som temporärt äger mig ut till mina åtta medförfattare. sen satt jag med en kopp te på vår veranda och pratade med treaster om hur dramat med statistikdamen dränerar mig.

jag tror att jag som default spenderar avsevärt mer energi än svensson på att lägga märke till hur folk runt omkring mig agerar och reagerar. och att anpassa mig efter det. hell, det är nog en av mina mest dominerande egenskaper. en egenskap som jag följt in i ett par rätt kassa situationer, och som skulle kunna landa mig någonting riktigt destruktivt utan att blinka om jag inte håller den under uppsikt.

och nu blir jag anklagad för något jag inte hört på flera år. att vara okänslig. att kasta kritik omkring mig utan minsta hänsyn till andra. henne. så. jag går tillbaka. läser igenom mejl. var jag verkligen så hemsk? jag som ansträngde mig så för att inte låta anklagande. och jag kan inte se det. jag förstår inte. men tydligen var det så. och jag har haft dålig självinsikt förut.

anyway. det gör mig ledsen. och trött. det är ett suboptimalt tillstånd åtta timmar innan deadline.