rock the motherf*cking bells

hur förmedlar man känslan av att vara en av förtifemtusen hiphopare, skejtare och ett par rockers som alla är på samma ställe med samma syfte? känslan av en enorm asfalterad parkering under stekande sol där värmen får luften att vibrera och man kan se den dammiga lukten stiga uppåt? känslan av att se grymma artister byta av grymma artister, där varje nytt namn är lite större än det föregående, den totala oförmågan att stå still och tusen tusen tusen händer i luften?

hur återger man anspänningen den dagen när solen gick ner och det borde varit kallt men väntan inför det sista bandet förde alla så nära att kyla utbyttes mot varma, förväntansfulla kroppar? otåligheten medan vi väntade? och väntade?

hur förklarar man hur den uppbyggda energin efter nio timmars oavbrutet poppande till slut exploderar när rage against the machine kommer in och totalt äger? äger scenen, ljudet, ljuset, alla oss, hur de just då och just där äger hela världen för allt jag vet och bryr mig. hur jag och förtifem tusen andra med mig hoppar upp och ner och skriker texterna som om vi vore en?

omöjligt.