frustration

bakgrund: jag skriver en artikel som ska publiceras och presenteras på en konferens i kanada i oktober. deadline för den är torsdagen den sjätte september tjugoett noll noll (noll noll noll noll östkusttid). eller nej, vänta lite, skriver är inte rätt ord. borde skriva. önskar jag kunde skriva. men istället väntar jag. på andra. det i sig själv skulle räcka gott till att få mig lite… stressad.

så efter att ha spenderat hela gårdagen med att skicka tillbaka felaktigt ihopslarvade analyser från vår statistikdam, tappat förtroendet för henne, gjort om allting själv, jämfört mina resultat med hennes, hittat ytterligare tre fel varav ett riktigt jävla katastrofstort, lagt ner extra möda på att uttrycka mig diplomatiskt i mejlet där jag framförde detta till henne och fått svar tillbaka att hon minsann inte har tid att analysera det här materialet på dagtid – och att det var *jag* som sagt åt henne att göra fel… vill jag bara säga en sak:

tack till rage against the machine för att ni skriker åt mig när kontorsomgivning hindrar mig från att göra det själv.

gaaaaaaaaaaah.