idag i min datavisualiserings-kurs holl alla en liten presentation om vad de planerat for sitt final project. tanken var att fa feedback och ideer fran resten av klassen. de flesta presentationer var bra, men en kille bara pratade och pratade om alla olika saker han tankt pa och till slut hade han pratat sa lange att det fanns ingen tid over till kommentarer och allt jag kunde gora var att le och tanka pa den har killen:
eller åtminstone tjugonio. var det idag. klockan är halv åtta på kvällen och det börjar precis svalna. i homer house var det storstädning för om en månad flyttar vi ut och värden vill börja visa huset.
jag skördade min allra första sugar snap pea idag.
alldeles hemodlad, och alldeles jättegod.
jag sitter i solen utanför the d.school och jobbar lite. det är runt 25 grader, solen bränner lite i nacken och varenda person som går förbi mig har ett jättelikt leende på läpparna.
min nya favoritstund är när jesse och jag läser pippi långstrump och övar svenska. en mening i taget, ett stycke om dagen.
vi är på sidan två nu.
jaha. här sitter jag och ropar med i nationalteaterns "kolla kolla". tack som fan, spotify. mamma och pappa skulle vara stolta.
men alltså. att digga progg från sjutti-nånting måste vara en alldeles ny och egen form av hemlängtan.
jag säger som en blogg i närheten sa.
att det är lite mycket nu.
men snart är terminen slut.
någonstans på onsdag natt, runt noll tre eller så.
sen ska jag sova i en vecka.
till slut kom jag iväg till the apple store som ju bara ligger ett par kvarter från mitt hus för att köpa presentkort. in genom dörren, alla kassor upptagna, suck. en tjej frågar hur hon kan hjälpa, giftcards säger jag, hundra bucks tack. poof så har hon sin egen scanner uppe ur fickan, jag swishar fram kreditkortet som hon ploppar in i scannern, kvitto på epost frågar hon, jepp säger jag och adressen har hon redan. hejdå.
det hela tar förtifem sekunder max, snabbt, smidigt och punkt pling. när jag går ut genom dörren går tores ande vid min sida med glittrande blå och ett lyckligt leende.
för två veckor sen var jag i las vegas med mina vänner och slogs om att bli usas bästa kickball-lag. jag kan inte ens riktigt förklara hur löjeväckande det är att vårt lag var där, men så var det i alla fall.
jag fick inte spela för jag hade inte betalat anmälningsavgift säsongen vi kvalificerade oss.
men jag fick hejarklacka.
bzzzt.
det har inlagget skriver jag fran en san dar macbook air. ni vet. de dar supertunna. ja, ga inte i taket nu, det ar inte min sa det sa. fina pojken fick overta handledarens gamla och medan han forsoker gora nagot med flash gordon men mest sitter och muttrar over att det gar att klicka med min touchpad passar jag pa att lara mig lite mer om fienden. macen alltsa.
den ar ju tunn. och fin. men det gor ont i handleden att skriva for kanten den vilar pa ar vass.
ja, det var nog allt for tillfallet.
tjingeling.
den där sviniga influensan härjar visst här. men stanford verkar inte särskilt oroliga. ett mejl gick ut till alla på campus som sa att det förväntas cirkulera förkylning á la gris och får du den så raportera till sjukhuset, stanna inne och ha munskydd på dig.
fina pojken ligger febrig på ett hotellrum i kanada istället för att presentera en poster på konferens i kanada. han är ur funktion och jag täcker upp på alla möjliga håll samtidigt som jag försöker få mitt eget gjort och låtsas som att jag inte alls varken hostar eller nyser eller har en konstig huvudvärk idag.
killbaciller. akta er, i tell you.
måndag eftermiddag. det är svårt för mig att finna tid att spendera på mina egna kurser, för jag måste lägga så mycket tid på kursen jag lärarassistentar.
nu ska jag i alla fall försöka läsa logik i en och en halv timme. sen ska jag gå över gatan och låta pixar bjuda mig på middag i utbyte mot att jag lyssnar på information om deras företag.
sen ska jag gå på min first ever lektion i argentinsk tango.
:)
just exakt nu sitter jag i ett konferensrum på tredje våningen i gates computer science building på stanford campus. större delen av stanfords forskningsgrupp i hci är här på en informell lunch de har varje fredag i samband med att någon intressant talare besöker dem för att leda ett seminarium.
vi är fjorton personer i rummet, mig själv inkluderad.
tretton av dem är män.
klockan är halv fyra på morgonen, tredje dagen på terminen.
jag sitter i min soffa och äter söta flingor utan mjölk ur en kaffekopp. vid mitt skrivbord sitter min partner in crime och försöker bli klar med sina lärarassistents-ansvar. som jag.
jaha. nu är klockan visst nästan halv fem i stället.
tror vi nästan är klara nu.
imorgon:
föreläsning till sistaminutenfix och kopiera hundrafemti ex och förhoppningsvis lunch till föreläsning till föreläsning till hålla min första grupplektion till lab till bon iver live i oakland.
det här blir en utmanande termin. tror jag.
i fredags var jag i san francisco på middag hos scott - professorn jag jobbat under i sommar. han är trettinånting, briljant såklart och snygg på ett designigt sätt.
för ett år sen tog jag en av hans kurser, och dagdrömde ungefär såhär:
nu har jag varit i hans hem, sett hans osannolika utsikt, lyssnat på hans perfekta musikmix, druckit hans ekologiska vin och ätit hans vegan-glass. jag tror det är det läckraste boende jag sett i hela mitt liv. way beyond mina dagdrömmar.
när jag satt där, omgiven av stanfords forskningsgrupp i människa-dator interaktion önskade jag så att jag kunde imponera på sällskapet jag befann mig i. göra något rätt. säga något fyndigt. få någon att skratta. men det var för mycket för mig. de är för smarta, för vackra, för kultiverade. jag förblev tyst. iakttog. beundrade.
ja, och scotts flickvän var fantastisk. såklart.
men kort.
att sommarlovet är över om ett par veckor.
då kommer mitt liv se ut såhär igen:
shona skrev the gmats igår. det är som högskoleprovet för folk som vill söka in till business school. fyra timmar ångest. ni vet. efter det ville hon se explosioner, så fyra av oss gick och såg gi joe.
om filmen var bra?
tja, de sprängde definitivt saker. massor av saker.
men det var också allt.
...
se busta rhymes, damien marley och nas live. spela nördiga brädspel. sova länge. översätta dikter. ha work from home firefly (tv-serie) marathon day. grilla. spela banjo för första gången. se office space. spela biljard. dricka öl. boka resa till hong kong. lyssna på musik minst åtta timmar om dagen. klippa mig. få betalt.
... om man råkar på en kolibri när man är ute på en lördagspromenad.
betyder det att man bor i paradiset då?
sitter på jobbet, klockan är snart fyra. jag vinner över php med myrsteg och känner mig fett smart. utanför fönstret skiner solen på röda tegeltak på äldre och lägre byggnader än den här. kent spelar berg&dvalbana för mig, jag kan inte texten, men musiken känns som ett soundtrack.
idag är det sådär... bra. igen.
saker man kan göra när man inte måste plugga dygnet runt:
se fellini’s ”eight and a half”. gå på grillfest hos en kursare. gå på bio och se pixars ”up”. åka pariserhjul, spöktåg, fritt fall och äta corn dogs på fair i san francisco. se coldplay live. (makalöst). gå på afterwork ett par gånger. dricka sangria. gå på ett par långpromenader. läsa ut två böcker. gå på pubcrawl. grilla igen. se zlatan spela fotboll för inter milan mot club america. se synecdoche, new york. gå på fest i tjugotalsutstyrsel. träna kickboxning. se no doubt live. grilla ännu mer. fylla år.
jag vet inte varför det var så svårt den här gången. att åka från sverige. åka till californien. men det gick åt både två och tre pappersnäsdukar innan det var klart.
tjugotvå och tretti snart.
sitter utomhus hos mapa i huddinge och ser solen gå ner mellan träden. spotify är tillfälligt förlåten och spelar duetter med ane brun för mig. storkoppen med earl grey står på bordet tillsammans med tre lösgodisbitar.
en vecka till hade varit bra.
- it never gets old, huh?
- nope.
- it kind of makes you wanna...
- break into song?
- yep.
och plötsligt fick inlägget från gårdagen en helt annan tyngd.
naturligtvis var han inte ond.
men han gjorde knepiga tentor.
varken den ena eller den andra tentan var särskilt rolig alls. efter den senare ville jag gråta och både professorn och lärarassistenten försökte försäkra mig om att jag säkert klarade mig fint och att inte skulle oroa mig.
sen kom jag hem och fick via mejl reda på att min automata-professor dog oväntat i går natt. jag var på hans föreläsning i tisdags, gjorde hans sluttenta idag, och nu finns han inte mer.
jag är utmattad och chockad samtidigt. kan inget annat än stirra rakt fram.
jag sitter här i mitt rum och stirrar förskräckt på fjolårets tenta som ska matcha en av de två jag har imorgon.
och jag konstaterar att man måste vara alldeles extra ond om man gör en sluttenta på tre timmar, 360 poäng, med bland annat sant/falskt frågor som man får minuspoäng för om man svarar fel på.
helt ärligt.
angst.
