älgkonferens

jag försöker upprätthålla bilden av sverige som ett riktigt land, och inte ge efter för mina vänners karikatyr av nordpolen fast med mer fisk och isbjörnar. men snälla, ni måste ge mig något bättre att jobba med än sånt här.

tackar tackar

i multikulturella amerika är thanksgiving till och med är större än julen. alla firar eftersom det är en högtid utan religiös anknytning. ”alla” får väl för övrigt anses vara ett relativt begrepp i dess användning här, jag vet inte säkert, men skulle gissa att thanksgiving inte är riktigt lika stort bland de amerikanska indianerna som väl nästan blev utrotade av de hyllade engelska pilgrimerna som inrättade thanksgiving. nuförtiden verkar det dock mest handla om tevetraditioner och enorma mängder mat.

klockan kvart över nio ringde en roommate inne från huset och väckte mig. som äkta amerikan skulle jag tydligen upp och titta på tevesändningen av macy’s thanksgivingparad. det var floats med vinkande barn och enorma ballonger i form av olika saker, mest tecknade figurer, typ kermit. en massa framträdanden, sång och dans. och ett överflöd av gymnasieorkestrar som marscherade runt i uniformer. familjeunderhållning, rätt och slätt.

med start klockan fyra blev huset sedan värd för orphan thanksgiving för de vänner som har familjen på annat håll. nämnas måste att bobby, som skulle laga kalkonen såklart inte nöjde sig med bara en… kalkon (på tio kilo). han gjorde en turducken, en kalkon fylld med en anka fylld med en kyckling. var den obscena fascinationen mina vänner har för att fylla fåglar med andra fåglar kommer ifrån vet jag inte. men efter att ha följt bobbys slit i en vecka var jag imponerad.

utöver vår magnifika turducken fick vi ihop potatismos, brunsås, tranbärssås, majsbröd, sötpotatis, gryta på gröna bönor, extra kalkonfyllning, kycklingvingar, sallad och tre sorters bröd. och paj. pecannötspaj, äppelpaj, pumpapaj, cheesecakepaj… femton personer var vi som åt och åt och sen låg vi utspridda på soffor och paltkomasuckade ikapp. och det var tydligen precis som det ska vara.

första thanksgiving ever blev alltså best thanksgiving ever.

service = service

imorgon är det thanksgiving här, och hela landet får fyradagarshelg för att äta fylld kalkon. själv har jag ledigt hela veckan, det är ett sånt där ”lov” som ligger två veckor innan alla slutprojekt och stora tentor inträffar. men jag är alldeles utpluggad och kan inte tänka, så istället försöker jag få annat gjort. som att söka stipendier till exempel.

ett av dem är stort och komplicerat, det delas ut av en amerikansk kvinnoorganisation och skulle innebära arton tusen dollar. det är som vanligt med den här typen av stipendier, ändlösa ansökningsblanketter med essäer i ett-par-tusen-ords-klassen om hur just jag skulle ta just min utbildning till att förbättra världen för just mitt hemland och dess invånare av just mitt kön. bara ansökningsformuläret tog mig två dagar att fylla i, och då återanvände jag ändå mycket text från tidigare ansökningar.

utöver själva ansökan ska det sedvanligen till ”supporting documents”, oftast officiella kopior av ditt och datt, tre rekommendationsbrev och så vidare. för att få en officiell betygsutskrift (av de betyg jag ännu inte blivit tilldelad eftersom terminen inte är slut) från stanford försökte jag hitta student service center i måndags.

först gick jag fel, och hamnade hos tre charmerande damer som glatt berättade att jag var nära om än inte riktigt på rätt ställe. när jag tackat för vägbeskrivning och vände mig om hörde jag en av dem oroa sig lite för att de inte skulle ha öppet den här veckan. hrm tänkte jag, de måste ha öppet, annars hinner pappren inte in till första december och min ansökan blir ogiltig.

hos student service center var dörren låst. en lapp på dörren berättade att de hade, just det, stängt. hela veckan. panik trängde sig på under ögonlocken.

alternativ? inga.
skit.
djupt andetag.

jag gick tillbaka till de snälla damerna. kanske kanske kanske.

jaha, nejmen oj, sa en av damerna. men jag pratade precis med laurie. de är där.
fast, det var låst, sa jag. och lapp på dörren.
ja, hm. men gå dit du. knacka på dörren. jag ringer till laurie, sa damen moderligt.

tillbaka till den låsta dörren med lappen. jag knackade. en kvinna öppnade. laurie.

fem minuter senare hade jag min officiella betygsutskrift utan betyg. ett rött papper i ett vitt kuvert med tre röda stämplar över förseglingen. när jag frågade berättade laurie att jo, de hade stängt hela veckan, men hjälpte såklart studenter i trängande behov.

såklart.

då och då och oftast helt oväntat överfalls jag av sån fruktansvärd hemlängtan att jag inte kan göra annat än att sitta på min svarta trästol från ikea med rödmönstrad dyna och gråta så att hela jag skakar.

smisk

stanford åkte på spö igår, inte direkt oväntat med lite smärtsamt ändå. det bästa med det var att jag längre var lika ledsen över att jag inte såg matchen på plats. nästa år är matchen här. då jävlar.

big game

amerikanarnas nationalsport är den de själva kallar för football, eller american football. ja, ni vet, någon form av rugby. typ. utöver nfl är college football stort. precis som på film.

stanford har sitt eget lag såklart, the cardinals (efter den röda färgen), med sin egna enorma arena på campus. att gå på match är kul, jag var på en förra året. det är så… patriotiskt. marschorkestrar, cheerleaders och lagmaskotar. stanfords maskot är ett träd, art oklar men ser ut som en gran. orkestern är ett gäng pajasar som verkar ha hur kul som helst och mest hitta på sköna upptåg. till exempel har de sina egna cheerleaders och brände av en battle of the bands mot berkeleys orkester mitt på union square i san francisco för några dagar sen. publiksektionen som huserar studenterna bubblar och hoppar i rött, namnet the red zone är definitivt inte godtyckligt.

imorgon är det dags för ”big game”. stanford möter ärkerivalerna berkeley university, även kallat cal. under den här veckan har varannan student haft på sig tshirts med texten ”cal sucks”. ett enormt tygstycke som täcker halva framsidan av ett av biblioteken förkunnar enkelt ”beat cal”. alla fontäner sprutar sen ett par dagar tillbaka rött vatten. och - en mjukisdjurvariant av berkeleys björnmaskot är brutalt spetsad genom magen högst upp på det vassa konstverket utanför bokaffären. budskapet är enkelt.

cal suger. vi regerar. vi ska vinna.

och satan i gatan vad jag ville stå mitt i vår hejarklack och skrika imorgon, men jag lyckades inte fixa så jag kan se matchen live på berkeley. inte för att jag bryr mig så mycket om amerikansk fotboll. men för att jag gillar att vara en del av stanford. ibland är det fortfarande svårt för mig att fatta att jag… är det. så, istället ska jag och några kompisar se matchen på en sportbar i downtown palo alto. klä oss i stanfordgear och vara patrioter för min skola.

precis som när jag gick på ki.
ahem.

tentauppdatering part deux

fick tentan tillbaka idag. var på rätt sida om medelvärdet den här gången.
kanske får jag lov att nöja mig med det på den här skolan.

hoppar inte upp och ner av glädje men är lättad över att jag undvek katastrof.
helt klart lättad.

tentauppdatering

det blev visst en oavsiktlig cliffhanger det där med midterm i hci. sorry.
svaret är att jag vet inte hur det gick.

det var en femti minuter lång tenta, det är fan sjukt löjligt att försöka utvärdera kunskap på så kort tid. men, rädd för att upprepa misstaget jag gjorde på programmeringstentan där jag lämnade ett par frågor orörda, stressade jag som en idiot för att hinna skriva något på varje fråga. det var inte kul och inte en bra prestation men det kändes bättre än på programmeringstentan i alla fall.

dagen efter satt jag på tgif och pratade med greg, en äldrekursare som känner ett par av kursassistenterna på hci-kursen. när jag sa att jag gjort tentan frågade han:

”how close did you get to finishing?”

tydligen var jag inte den enda som hade haft problem att hinna klart. sen försökte han trösta mig med prat om betygsinflation på stanford. vi får väl se, sa jag.

jag tror att jag kommer få tillbaka tentan idag.
än finns det hopp.

vackra palo alto

vem sa att det inte finns årstider när det är varmt mest hela tiden?

så här såg det ut när jag cyklade hem i torsdags. i de där tjugofem graderna.
det är balsam för själen med sol.

nerver

om sjuttifem minuter är det dags för midterm i hci.
håll hårt i tummarna.

den tolfte november

tre feta saker med min dag idag.

1. jag åt min lunch i en tshirt i solen. den tolfte november. där fick ni.
2. jag fick beröm och fint betyg för min kodning av boggle.
3. jag gick på ett helt fantastiskt föredrag som tom kelley från ideo höll på campus. (en del av er känner igen honom från det här klippet om innovativ design)

tack för det.

självömkan

det är svårt när man kämpar allt man kan och mer ändå, men inte räcker till.

det är svårt när man får tillbaka en tenta med en stor fet röd äcklig siffra som uttrycker en poäng som inte alls är det minsta respektabel, utan faktiskt borde skämmas över sig själv. och stå och trycka bakom den näst sista sidan, inte fläka ut sig över hela det högra övre hörnet på förstasidan.

det är svårt då, att inte undra om man egentligen vill spendera obscena mängder pengar för att känna som att man konstant flämtande jagar efter det man måste hinna klart med. men tydligen inte lyckas med ändå. det är svårt att inte ifrågasätta val, när man i varje motgång märker att man står på en liten mesig dörrmatta av trygghet, istället för det solida trägolv man är van vid. och att när den där mattan rycks bort under ens fötter… så är det långt hem.

it-världens vantar i kylskåpet

jag sov inte mycket i natt.

nu sitter jag och läser en papperskopia av en bok om vardagsdesign samtidigt som jag för anteckningar på min laptop som jag har i knät. nyss försökte jag växla mellan de två genom att trycka alt+tab.

det funkade inte.
och jag var uppriktigt förvirrad i någon sekund innan jag insåg varför.

puff the magic printer

when printing, my printer gets warm and makes little puffs of smoke as it's spitting out pages. it's sort of concerning, but sweet at the same time - like a friendly printer dragon.

en vardag med ett presidentval

valet här är enormt. det har för mig i synnerhet manifesterats i intresset för de senaste veckornas tv-sända politiska debatter. på stanford flyttar kursassistenter sina handledningstider ur vägen för debatterna, på sportbarerna visas ingen sport utan bara dessa verbala brottningsmatcher mellan president- eller vicepresidentkandidaterna på samtliga tvskärmar, kan man inte se livesändningen så spelar man in.

mitt under en av de första debatterna cyklade jag hem från campus och jag överdriver inte när jag säger att palo alto kändes som en spökstad. inte en människa rörde sig på gatorna. faktum är att den enda jag kan minnas att jag såg var en man som satt i sin bil med dörren öppen och lyssnade på debatten på radio. han hade ena foten på trottoarkanten, som om han varit på väg ut ur bilen men inte kunde slita sig.

på en föreläsning om grafisk design använde föreläsaren obama och mccains hemsidor som exempel. ett mejl jag fick igår angående ett seminarium avslutades med ”don’t forget to vote”. till halloweenfesten vi hade i fredags kom en person som sarah palin, en som todd palin, och två som ”joe the plumber” – en man som vid ett tillfälle nämndes i en av debatterna mellan presidentkandidaterna, och sen dess fått symbolisera den amerikanske småföretagaren. allt handlar om fyra personer, presidentkandidaterna och deras vice. varje ogenomtänkt citat plockas upp och görs till en gimmick som alla direkt känner till och kan skämta om. åtminstone i kalifornien är sarah palin ett särskilt populärt offer, för evigt kopplad till uttalanden om "hockey-mom" eller "i can see russia from here".

nu är det ju så att jag rör mig i en väldigt specifik krets av människor, som är unga, högutbildade, och av en eller annan anledning bor i en av de mest liberala delarna av det här enorma landet. det påverkar min objektivitet hänsynslöst, alla jag känner kommer rösta på obama, och ger mig uppfattningen att det blir demokratisk seger, trots att jag rent rationellt är övertygad om motsatsen.

idag domineras statusmeddelanden på gchat och facebook av något valrelaterat, oftast en uppmaning att gå att rösta, och i vardagsrummet sitter mike och garrett redan klistrade framför cnn. ikväll är har vi valvaka i huset, och eftersom jag inte får rösta kommer jag självklart ha på mig min nya, coola obama-tshirt. förhoppningsvis mer om det senare.

design i grupp

i min kurs i människa - datorinteraktion går vi igenom "hela designprocessen". den här veckan gjordes det videoprototyp. det här är min, jack och dianas.

smultron

i efterskalven från min första tenta som försatte mig i ett hyfsat uppgivet tillstånd har jag idag börjat upptäcka the green library, ett av biblioteken som ligger på stanford campus.

i lane reading room sitter jag i en av de ljusbruna skinnfåtöljer som är utspridda i rummet i par om två. mellan varje par står ett skåp i gulnat trä med samma höjd som armstöden. två vertikalt avlånga luckor döljer eluttag. en lucka är för mig, en är för min hypotetiske granne. en stor lampa med vit skärm och fot i järnsmide står ovanpå varje skåp. min lyser helt i onödan för ljuset som kommer från de fyra meter höga, valvformade fönstren längs hela rummets långsida dränker glödlampans sken. men jag låter den vara tänd ändå. det känns hemtrevligt.

längs väggarna löper bokhyllor i samma ljusa trä som mitt skåp här bredvid. hela rummet är uppbyggt efter ett enkelt men estetiskt mönster av låga bokhyllor, stora, kvadratiska skrivbord med plats för fyra, ett par runda bord, och fåtöljparen. i fönstret som befinner sig strax till höger i mitt synfält stoltserar hoover tower och en vit molnstrimma bryter mot den ljusblå himlen.

det luktar böcker. och skinnfåtölj. och harmoni. jag andas långsamt. tar med rummet in i varje andetag. och tänker att jag gillar inte tentorna här.

men jag gillar the green library.

midterm schmidterm

jaha. det här med midterm var ju en obehaglig upplevelse.
på två ynka timmar förväntades jag plita ner på papper:

- en funktion som tar in en mening och kollar att varje ord börjar med samma bokstav som det föregående slutade med. och tar hand om stora/små bokstäver samt skiljetecken.
- en rekursiv funktion som tar in ett gäng bokstäver och söker rätt det största antalet ord man kan skapa från gänget bokstäver om man bara får använda varje bokstav en gång och inte skyffla om ordningen fast hoppa över bokstäver är tillåtet.
- en funktion som fyller en map av ints från en queue av structs utan att paja queuen. och sen läser in en css-text-fil och gör de raderna som ligger mellan { och } till structs som kan läsas in till samma karta, för att sedan mappa den kartan på en ny karta. och sen gör ytterligare någonting som jag inte hann läsa om.
- skriva big O för en funktion med en loop som anropade sig själv n/2 ggr och dessutom anropade någon annan funktion ett antal gånger.
- förklara någonting om något antagande man gjort när man kommit fram till att körtiden för en given funktion var O(n).
- följa en massa nonsenskod som tillhör en länkad lista i ett gäng anrop och förklara hur listan skulle se ut sen.
- någonting mer med föregående lista som jag inte hann läsa om.

ja.
man kan väl säga att jag inte var riktigt klar när pennorna skulle läggas ner.

tentaplugg

om ni undrar vad jag gör så kan jag meddela att jag pluggar till min första mitt-på-terminen-tenta, eller midterm, som de säger här i det förlovade landet. den är i kväll, nitton till tjugoett.

den är i c plus plus, och jag ska skriva kod på papper.
svårt.

så jag övar. och övar. och nu. nyss. vid mitt nya skrivbord i mitt fantastiska rum där nyckelordet är mitt mitt mitt... så jämförde jag min lösning på en av de rekursiva uppgifterna med facit. och de var lika. jättelika (dubbeltydighet intended). och jag förstår ingenting. för jag förstår mig ju inte på den där programmeringstekniken som kallas rekursion.

men de var ju så lika. lösningarna.
så... tänk om jag börjar förstå nu. rekursion.
tänk om.
om.
.

å andra sidan...

så får jag väl erkänna att mitt i hela rekursionshelvetet tycker jag det var coolt att jag satt på googles huvudkontor i går natt och blev programmeringscoachad av min kompis treaster.

jag gillar google. det är som ett dagis för smarta barn under trettinånting.
och nu funkar mitt boggle, bitches.

nghn!

jag svär på det allra viktigaste och heligaste du överhuvudtaget kan tänka dig att om rekursion vore något fysiskt så skulle jag mer än gärna slå det sönder och samman.

slakt slakt svart sopsäck i skogen jävlar.

snart sover jag i en säng

med myrsteg börjar bitarna som ska pusslas till mitt nya liv närma sig varandra.

skenet är inte samma härifrån.

på måndag, onsdag och fredag går jag upp vid tidiga noll sju förti för att anlända i lagom tid till min nio-föreläsning i programming abstractions in c++. på tisdagar och torsdagar borde jag inte sova längre men gör det i alla fall och hinner ändå plugga en del innan det ska pratas introduction to human computer interaction efter lunch. lägg till en timmes section – en mer praktisk form av lärande som ges i mindre grupper – per kurs och så var det i stort sett allt.

och på vilket sätt är det som jag är så upptagen undrar du?

ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. det låter ju rätt chill. hysteriskt avslappnat faktiskt. den bästa sammanfattningen jag kan ge är att citera den måndagsmorgon jag råkade på kara, som är i en situation som på många sätt liknar min. jag frågade henne om någonting godtyckligt, läget eller helgen eller så.

likblek och med en jagad blick såg hon upp på mig och sa:
”this place is a lot of work.”

interaktiv blogg

jag sitter på marken på campus, lutad mot en stenbänk, i tshirt och uppkavlade jeans, och borrar ner mina tår i mjukt grönt gräs.

vad gör ni?

never gonna give you up...

vid halv fyra på lördagsnatten var jag klädd i min lilla svarta, på parkeringen utanför safeway, och dansade barfota till rick astley, curtesey of nics ipod inkopplad till bobbys bilstereo.

det har jag aldrig gjort i stockholm.

hjärnludd

på två timmars sömn cyklade jag till min nio-föreläsning imorse och jag har ingen aning om vad jag tänkte på då, men minns att jag två minuter i nio med någon typ av cyniskt utmattad beslutsamhet bestämde mig för att jag skulle köpa en laserskrivare idag.

c plus plus är lite bökigt ibland. åtminstone när det är nytt. kanske hela tiden, jag har inte kommit dit än. men jag hade det snärjigt vid snåret runt halv fem i morse när jag äntligen var redo att skicka in koden till mitt game of life och internet gick ner.

det löste sig och efter de där två timmarna jag sov var jag som sagt på föreläsning. om… någonting… annat… man kan göra i c plus plus. sen läste jag en timme och koordinerade utskriftshjälp (vi är fortfarande pre-skrivarinskaffande, right?). sen gick jag på karriärsmässa och försökte undvika att bli uppäten av rekryterare. blev halvt ihjälskrämd av någon tung-dator-grafik-man, flydde, och gav upp. omvärderade, gick tillbaka in i tältet och rockade killen från sony playstation och någon från en start-up jag inte minns namnet på. pixar var inte ointresserade men verkar vilja ha något jag inte vill vara.

sen cyklade jag bort från campus för att intervjua shona om mobilanvändning och få min utskrift. åt lunch. mycket bra idé. och sjukt god asian chicken salad. sen, tillbaka till campus för mer c plus plus fast i mindre grupp. sen hem, skriva ihop människa-dator-interaktions-inlämning, och skicka iväg. klar tjugo tretti. sen åka med jason till best buy för skrivare, home depot för blå tejp, och safeway för mat. (vaddå femti dollar, sist kostade det femton?). sen hem igen, läsa mer c plus plus. installera ny toalettsits. dricka två koppar te och läsa mer. sätta igång diskmaskinen, städa lite i köket. mata fiskarna, borsta tänderna, skriva ett osammanhängande och syftes-oklart blogginlägg.

nu. utmattad.
over and out från mushi och jack johnson.

lip balm

stolen rinner över, väskan landar på golvet, jag muttrar nåt fult ord och ett blåvitt lypsyl rullar iväg på golvet. sverige blixtrar till och sätter en vass armbåge strax under mitt vänstra revben.

det varar bara en bråkdel av en sekund, men det räcker för att jag ska tappa andan. något som är mer än minnen sliter i mig, äger mig. känslan av att ha mitt. min säng. mitt kök. min garderob att förvara kläder i. att inte behöva lägga mina urtvättade trosor på tork inför gud och hela världen när torktumlaren är sönder. högtalare. ett språk jag obehindrat kan uttrycka mig nyanserat på. vänner och familj jag inte behöver förklara allting för. som redan vet.

brutal och omedelbar hemlängtan.
bara så.

it-naiv

eftersom jag är student nu igen tackade jag givetvis ja till den gratis grillade lunchen yahoo! ville bjuda mig och mina studiekamrater på idag. jag går dit, råkar på någon jag faktiskt känner lite grann, vi sätter oss hos någon jag aldrig träffat och på äkta amerikanskt vis börjar vi (faktiskt jag!) prata med honom. Snart är bordet fyllt av folk som inte känner varandra men ändå diskuterar friskt om skillnaden mellan en oboe och mänskligt tal när man ska bygga logiska modeller.

en man sätter sig bredvid mig och heter tydligen rasmus. vi småpratar om allt möjligt. jag är svensk, han visar sig vara dansk, vi bondar över att svenskar inte förstår honom fast han förstår oss. jag skämtar om skåne och dialekter, rasmus skrattar gott.

strax efter han lämnat bordet får jag reda på att det var han som skapade php. jaså minsann hinner jag tänka innan något äntligen klickar tillbaks på sin plats i mitt huvud. programmeringsspråket php, ja.

stort.

kanske borde jag sagt något smartare.

snabbvisualisering

som vanligt finns det mindre tid att skriva när saker är bra.
och nu börjar saker bli bra.
riktigt bra.

*studs*

*studs*

överhettning

jag har så mycket att göra att jag håller på att tappa närminnet.