tackar tackar

i multikulturella amerika är thanksgiving till och med är större än julen. alla firar eftersom det är en högtid utan religiös anknytning. ”alla” får väl för övrigt anses vara ett relativt begrepp i dess användning här, jag vet inte säkert, men skulle gissa att thanksgiving inte är riktigt lika stort bland de amerikanska indianerna som väl nästan blev utrotade av de hyllade engelska pilgrimerna som inrättade thanksgiving. nuförtiden verkar det dock mest handla om tevetraditioner och enorma mängder mat.

klockan kvart över nio ringde en roommate inne från huset och väckte mig. som äkta amerikan skulle jag tydligen upp och titta på tevesändningen av macy’s thanksgivingparad. det var floats med vinkande barn och enorma ballonger i form av olika saker, mest tecknade figurer, typ kermit. en massa framträdanden, sång och dans. och ett överflöd av gymnasieorkestrar som marscherade runt i uniformer. familjeunderhållning, rätt och slätt.

med start klockan fyra blev huset sedan värd för orphan thanksgiving för de vänner som har familjen på annat håll. nämnas måste att bobby, som skulle laga kalkonen såklart inte nöjde sig med bara en… kalkon (på tio kilo). han gjorde en turducken, en kalkon fylld med en anka fylld med en kyckling. var den obscena fascinationen mina vänner har för att fylla fåglar med andra fåglar kommer ifrån vet jag inte. men efter att ha följt bobbys slit i en vecka var jag imponerad.

utöver vår magnifika turducken fick vi ihop potatismos, brunsås, tranbärssås, majsbröd, sötpotatis, gryta på gröna bönor, extra kalkonfyllning, kycklingvingar, sallad och tre sorters bröd. och paj. pecannötspaj, äppelpaj, pumpapaj, cheesecakepaj… femton personer var vi som åt och åt och sen låg vi utspridda på soffor och paltkomasuckade ikapp. och det var tydligen precis som det ska vara.

första thanksgiving ever blev alltså best thanksgiving ever.