tisdag, augusti 19, 2008

doktor panikbacill

jag visste väl egentligen att det här skulle hända. jag har aldrig varit särskilt bra på att lämna. jag fäster mig så lätt. vid platser, människor, dofter, ljud, känslor. vanor.

nu står jag inför mitt livs största förändring. och den börjar med att jag lämnar allt. balkong, soffa, böcker, vänner, föräldrar, promenadstråk, den första dörren det stått mitt namn på. mitt liv här, i stockholm, och allt som det innefattar. nej visst, det är kanske inte för alltid eller som att jag inte kan komma tillbaka. men det är ett typ av avslut som krävs för att påbörja det andra. det nya. man kunde ju inte få allt.

dagen då jag sålt mina garderober och såg mitt sovrum utan dem blev luftstrupen aningen trängre. lite svårare att andas, inte mer. bokhyllan gick fort, och avskedet av soffan var inte alls lika vidrigt som jag tänkt mig.

ändå blev jag förvånad idag. för på något sätt satt det i tavlorna. medan jag slog in mina retrovykort in dns ekonomidel överfölls jag av vad det nu än var, och kunde inte sluta gråta. det är bara saker. men det är svårt ändå. svårt att lämna det man omger sig med för att känna sig trygg. saker. minnen. vanor.

man borde sätta den på insidan istället. tryggheten. då vore det mycket lättare att ta den med sig.

Inga kommentarer: