mållös mushi

tillräckligt ofta för att anse mig själv vara väldigt lyckligt lottad kommer jag på mig själv att le över saker som mina helt fantastiska vänner gör eller säger.

men så häromdagen gjorde någon något som fick mig att tappa allt möjligt på en gång. andan. förståndet. ett normalt beteendemönster. jag kunde varken prata eller tänka eller förmedla någonting för jag var som helt… förstummad. någon gav mig en av de finaste presenter jag fått någonsin och det menar jag verkligen på riktigt. inte bara för att jag är flicka och uppenbarligen har en gen som gör att jag blir till mig av vackra smycken, utan mest av allt för att det var så tydligt att någon hade fattat vad jag gillar. och känner mig. väl.

för jag älskar det. verkligen.
och varje gång jag bär det kommer det vara med en tanke till därifrån det kom.

och det betyder… tack.